De senaste dagarna har jag anlagt ett filosofiskt perspektiv på det mesta jag ägnat mig åt, inklusive potatisskalning. Troligen har jag omedvetet influerats av Nina Björk, inbegripen som jag varit i läsningen av hennes nya bok ”Medan vi lever”.
Med spridda akademiska referenser, mest till den amerikanska moralfilosofen Susan Wolf, tecknar Björk sin bild av vilka idéströmningar som just nu färgar människors, i synnerhet kvinnors, tankar och vardagsliv.
Samtliga iakttagelser utgår dock tydligt från Björk själv, snarare än den kollektiva existens hon betraktar som nödvändig, och ibland hajar jag till över resonemangens snävhet.
Exempelvis refererar författaren till den debatt hon för ett par år sedan var med om att initiera, om den medelålders kvinnans sorg över (vad hon själv kan uppleva som) förlorad skönhet. I den debatten skrev en del kvinnor att de inte kände igen sig. Att de i takt med ökad mognad kommit att bry sig mindre om huruvida de var ”snygga”, och lägga större vikt vid andra aspekter av livet.
När jag läste detta skrattade jag faktiskt så att jag råkade spruta kaffe genom näsan.
Nina Björk skriver att hon då tänkte: ”Sorry gumman, men det beror nog på att när du var ung var du visserligen snyggare än du är nu, men du var ändå fulare jämfört med dina jämnåriga så du kunde inte i samma utsträckning bygga ditt jag på ditt utseende … men nu när vi alla har blivit fula så har du blivit snyggare i jämförelse med andra.”
När jag läste detta skrattade jag faktiskt så att jag råkade spruta kaffe genom näsan. Dels för att själva tankefiguren är så absurd: att alla kvinnor i hela VÄRLDEN innerst inne trängtar efter att ”vara snygga”, och att definitionen av begreppet ”snygg”, för alla kvinnor i hela VÄRLDEN, är ”som Nina Björk, Ann Heberlein och Åsa Linderborg såg ut när de var unga.”
För då tittade män på dem, och det ville de inte gilla, men de gillade det ändå, och därför gillar alla andra också det/skulle ha gillat det om de inte varit för fula för att få uppleva det. Jag gör mitt bästa för att se just detta tankehaveri som ett mindre olycksfall i arbetet, och därmed återupprätta mitt förtroende för boken som helhet.
Ändå får jag problem när Björk i nästa andetag flyttar ”Sorry gumman”-blicken till unga, kvinnliga influerare.
Ändå får jag problem när Björk i nästa andetag flyttar ”Sorry gumman”-blicken till unga, kvinnliga influerare. Dessa är ju inte sällan snygga på precis samma sätt som en ung-Björk, men här är problemet tydligen att de är dumma i huvet. I huvudsak för att de säljer mascaror samtidigt som de, i enlighet med rådande sociala medier-ekonomi, säljer in sig som autentiska.
Så vet alla med barn som har Tiktok att det verkligen är: man ska sminka sig med vissa märken och berätta om sina trauman, samtidigt.
Jag vill dock starkt invända mot idén att tjejerna som gör detta skulle vara mindre smarta, eller autentiska, än Nina Björk, eller någon som försökt bedriva handel/söka uppmärksamhet i någon tidsålder, vilket människor som bekant alltid gjort.
Influencertjejerna är ingalunda förskansade i sina egna rövhål.
Jag häpnar snarare över hur oerhört mycket mer upplysta dagens unga människor är än jag själv var i samma ålder, med OÄ-boken, Kamratposten och SVT:s Bullen (inget ont om någon av dessa, i och för sig) som främsta informationskällor. Influencertjejerna är ingalunda förskansade i sina egna rövhål. De diskuterar inte sällan sina problem ur ett större perspektiv, kommunicerar i realtid med varandra och sina följare om moraliska spörsmål, skapar egna diskussioner om frågor som är viktiga för dem.
Givetvis är de också beståndsdelar i en ultrakapitalistisk verklighet som förtjänar stark kritik, men det är sannerligen både Nina Björk och jag också.
Medan jag läser slår jag också vad med mig själv om huruvida den just nu så antiintellektuellt diskuterade “transfrågan”, huruvida transpersoners egna perspektiv på sina liv eller typ Agnes Wolds ska väga tyngst, ska komma tuffande. Och jodå, det gör den.
Kroppens beskaffenhet är en realitet, får jag återigen veta, och den måste man förhålla sig till, vad man än “upplever” (denna ständiga, oändligt förminskande definition av könsdysfori).
Förmågan att producera spermier definierar en människa på samma sätt som riktningarna höger och vänster definierar åt vilket håll saker ligger. Och så vidare.
Tyvärr bortser det resonemanget från en hel del lättillgängliga fakta, vilka också existerar i verkligheten.
Sammanfattningsvis: “Medan vi lever” är ett slags filosofiskt anstruken partsinlaga om lite allt möjligt. Det är helt okej. Min frustration handlar om att alltför många tankar är halvsmälta och slarviga.
Möjligen kan man läsa boken som en serie diskussionsförslag, och tänka vidare på egen hand.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nina Björk: ”Lenin var inte en bra förebild”
LÄS MER:Recension: ”Om man älskar frihet” av Nina Björk
LÄS MER:Recension: ”Kafkalungan” av Cecilia Hansson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
