Recension: ”Metamorfoser: eller Den gyllene åsnan” av Lucius Apuleius

Hur ofta tänker du på romarriket? Eller för att vara lite mer specifik – hur ofta tänker du på romaren Lucius Apuleius (ca 124 e.v.t. - ca 180 e.v.t.)?

Lyder svaret ”inte särskilt ofta” erbjuder Vertigo förlag dig nu en utmärkt möjlighet till bot och bättring med sin nyöversättning av Apuleius ”Metamorfoser: eller Den gyllene åsnan”. Boken är inte bara den enda romerska romanen som fortfarande finns bevarad i sin helhet, utan också en pikareskberättelse sprängfylld med magi och äventyr.

På många sätt är ynglingen Lucius den perfekta protagonisten för den här typen av berättelse, en man fri från besvärande plikter och familjeband som hamnar i Thessalien. Denna nordliga del av Grekland gällde i den antika världen för ”hemorten för magiska och kraftfulla besvärjelser som är omtalade över hela världen”. Visst säger sig Lucius vara där i affärer men det är inget han tråkar ut läsaren med i onödan.

Snarare är det ynglingens hunger efter ”det sällsynta och underbara” som driver berättelsen framåt. När Lucius moster Byrrhena varnar honom för att hans värds hustru är en häxa fungerar det därför inte avskräckande på honom – tvärtom får blotta ordet magi honom att vilja ”hoppa huvudstupa ned i det djupaste hålet”.

Pigan Photis hjälper Lucius att spionera på hennes husmor när hon utför sina trollformler. Och när kvinnan visar sig äga en magisk salva som förvandlar henne till en uggla blir han än nyfiknare. Klart Lucius måste prova den salvan! Och klart Photis blandar ihop kärlen och i stället ger honom en salva som förvandlar honom till… en åsna.

Trist för honom, kul för läsaren.

Botemedlet är tack och lov enkelt. En munfull rosor räcker för att Lucius ska bli människa igen. Men rosor visar sig snart vara förvånansvärt svårt för en åsna att komma åt. Det blir inte direkt lättare när ett rövarband bryter sig in i huset och stjäl med honom för att bära stöldgodset. Så förs Lucius ut i världen och upplever en lång rad missöden. Trist för honom, kul för läsaren.

När den välbeställde Lucius tvingas inta djurets utanförperspektiv på världen ger det Apuleius goda möjligheter att skildra alla delar av det romerska samhället, också de lägsta och mest utsatta. Något socialt patos kan man nu knappast tala om hos Apuleius – snarare är det en fatalistisk ödestro som kommer till uttryck i större delen av texten. När ”Ödet inte vill le kan ingenting ordna sig för de dödliga” och det är inte mycket att göra åt.

Även om dyrkan av den egyptiska gudinnan Isis i slutet pekas ut som en möjlig räddning är det något som gäller de lyckliga få. Det stora flertalet får helt enkelt ta det som det kommer – och ”som det kommer” är sällan särskilt bra. Unga älskande trotsar faror och återförenas mot alla odds bara för att båda dö något kapitel senare.

Fatalism till trots innebär Lucius åsnestatus likafullt att författaren får möjlighet att teckna en bred och sammansatt bild av sin samtid som spänner från det tragiska till det komiska.

Här gestaltas alltså slavars eländiga liv (”deras sönderpiskade ryggar halvt synliga genom sönderrivna tunikor”), en ond kvinna som dyrkar guden ”Den ende” och eventuellt tjänar som parodi på de tidiga kristna så väl som grovkorniga otrohetshistorier som får en oväntad upplösning (en bedragen äkta man leder hustruns älskare till sängen och ”njöt hela natten av den ljuva hämnden för sitt förstörda äktenskap”).

Men allt är inte misär och snusk (inte för att det är något fel på det). Bland de många insprängda berättelserna finns också berättelsen om den dödliga (men överjordiskt vackra) kvinnan Psyche som gifts bort med kärleksguden Amor utan att veta vem hennes make är. Också efter äktenskapet är hon strängt förbjuden att skåda hans ansikte. När nyfikenheten ändå tar överhanden, och Psyche inser att hon är gift med en gud, tvingas hon från sitt hem.

Det säger sig självt att en sådan här spretig text kräver sin översättare.

Först efter många hårda prövningar kan de älskande återförenas. Här är tonläget ett annat och åsnans ironi och många utläggningar lyser med sin frånvaro: detta är allvarligt syftande myt och inte skröna. Berättelsen har också blivit föremål för mängder av djuplodande tolkningar, från kyrkofadern Fulgentius av Ruspe till Carl Gustav Jung.

Det säger sig självt att en sådan här spretig text kräver sin översättare. Så vitt den här barbaren, som bara doppat tårna i latinet, kan bedöma gör KG Johansson ett oklanderligt jobb med att föra över Apuleius fulla stilregister till svenska. Johansson skyr inte för det vulgära och snackiga (här finns ”vidrigt plaskande piss” och bögar) men har också en känsla för hur mer stiliserade passager ska återges utan att det blir högtravande.

Och även om jag inte kan säga mycket om originalets ordvitsar är det tveklöst fyndigt att låta Photis skämtsamt kalla Lucius för en ”säcksmördare” när han i fyllan gått loss på några vinsäckar med ett svärd i tron att de var banditer.

Kanske är det faktiskt på sin plats att här notera hur många litteraturhistoriskt intressanta och betydande verk KG Johansson faktiskt fört över till svenskan under ett antal år nu, inte sällan just på Vertigo förlag – och över hur lite uppmärksamhet den gärningen faktiskt väckt.

Lite oroande är det. För om man inte tror att litteraturen kan leva i ett evigt nu utan också förnya sig genom att ibland vända sig bakåt måste man ta strid för den högkvalificerade klassikerutgivning som faktiskt fortfarande sker.

Nog av: det här är trots allt litteratur och inte en hemläxa. Och det Apuleius erbjuder är något som, nästan tvåtusen år senare, borde vara mindre sällsynt än det faktiskt är: oförställd läsglädje.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Så blev ”Låt den rätte komma in” en modern klassiker

LÄS MER:Låt offentligheten slippa krav om att vara ”skojiga”

LÄS MER:Recension: ”Samma, mamma” av Hanna Rajs

Per Klingberg