Lotta Lotass förhåller sig fritt till de antika platser som har gett namn åt hennes senaste diktsamling. Den fint formgivna boken består av tre delar som i tur och ordning kretsar kring Rubicon, Issos och Troja. Rubicon är den flod som Caesar korsade då han drev sina legioner mot Rom. Vid Issos vann Alexander den Store en avgörande seger mot perserna. Troja tarvar nog ingen förklaring.
Kopplingen till historien rör sig huvudsakligen på det metaforiska planet. Rubicon får exempelvis symbolisera en gräns som människan har att förhålla sig till då hon står inför ett avgörande val. Annars är det mest personnamn – som det återkommande utropet "Varsna, Caesar" – som konkret återknyter till det antika sceneriet.
Det känns därför något forcerat att Lotass åberopar sig på de mytomspunna miljöerna. Ändå ger diktsamlingen, genom att fästas vid denna historiska fond, upphov till en väsentlig fråga: På vilket sätt angår historien mig och mina innersta tankar?
En melankolisk ton, igenkännbar från andra böcker av Lotass, ljuder genom boken. Anaforen är en återkommande retorisk figur. Ett eller flera ord upprepas i början av varje mening för att skänka ett musikaliskt flöde åt texten, såsom i skildringen av Caesars korta tvekan vid Rubicons strand:
"Anförtro ödet åt floden.
Anförtro minnet åt floden.
Där den bortre stranden lovar strid, lovar den hitre glömska.
Anförtro namnet åt floden.
Anförtro ordet åt floden, vars strömmar skall komma att skaffa undan all ro, all frid."
I lyrik kan det behövas luft mellan stora ord som öde, minne och namn. Annars tenderar de att överskugga varandra och det blir svårt för läsaren att förbli närvarande. Lotass ymniga formuleringskonst befläckas även av ett övermått av synonymer. Ett exempel är frasen "all ro, all frid" som avslutar passagen ovan.
Men vill man tala med universum bör man hålla sig kort. Det är större chans att stjärnorna svarar då
Mestadels består dikterna i "Rubicon / Issos / Troja" av löst sammanhängande fraser av poetisk karaktär. Viljan till klarhet får stå tillbaka för ett primitivt flöde av drömska och ologiska infall. I avsaknad av en tydlig framåtrörelse har läsaren att söka egna ingångar till texten.
Ansatsen i diktsamlingen är sibyllinsk. Det myllrar av gåtfulla fraser som pekar hän mot det outsägliga, och i regel har dessa en oklar adressat. De poetiska meddelandena slungas på måfå ut i universum ungefär som när en person, i stället för att rikta sig till andra människor, vänder sig till världsalltet med sin förundran och sitt ve.
Tonfallet blir närmast majestätiskt då Lotass upphöjd på författarens tron börjar förmana de antika härförarna. Med en myndig stämma, som tycks ha glömt den metafysiska värken, uppmanar hon dessa maktlystna män att lystra till diktarorden som orubbligt fastställer deras plats i världen.
"Antalet världar, Alexander, är oändligt, och du är ännu ej herre över en enda."
Läsaren får smaka på den förtjusning som inställer sig då pennan visar sin makt över svärdet. Men triumfen är kortvarig och snart återgår författaren till sin dialog med det osägbara. Möjligtvis hade dikterna varit mer inbjudande om de vore fastare förankrade i det konkreta – och lättare att tillägna sig om de inte vore så belamrade med högtravande fraser och onödiga synonymer. Ord är ingen bristvara. Men vill man tala med universum bör man hålla sig kort. Det är större chans att stjärnorna svarar då.
Läs fler texter i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Barndomens kalla nätter” av Tezer Özlü
LÄS MER:Recension: ”O dåna Ocean” av Lord Byron
LÄS MER:Recension: ”Tidens smala näs” av Sven-Eric Liedman
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
