Det finns en särskild kategori tunna små böcker om ungdomstiden: ”Bonjour Tristesse” av Sagan, ”Älskaren” av Duras, kanske ”Ninas Dagbok” av Krusenstierna. De har som gemensam nämnare ett lite melankoliskt tonfall i sina skildringar av de där perioderna som en människa i efterhand kan se tillbaka på som formativa.
Och det är i den mentala hyllan jag vill placera ”Sälflickan” av Annika Thor, med sin ifrån långt senare sedda syskonrelation mellan Lilly och Harry, och det som med baksidesprosa kallas deras ”omvälvande ungdomsår i en mörk och orolig tid”.
Men då det ”omvälvande och mörkt oroliga” är en minst sagt mild omskrivning av den våldsbejakande, nazistiska rörelse som Harry under en period dras in i, blir texten något annat, tematiskt långt tyngre än de där klassikerna om kärlek och sexuellt uppvaknande.
Ungdomskildring, ja. Melakolisk, ja. Men här finns inget att känna nostalgi inför, bara skuld. Här finns inte bara de politiska, utan även privata traumana placerade. Någon går förlorad. Något annat går sönder för alltid. Våldet och dess konsekvenser, på olika samhällsnivåer, hur det förträngs ur det egna minnet, är en bärande linje, intressant att följa.
Dessutom är det klätt i ett väl arbetat språk: lite sprött, kongruent med den åldrade berättarens svaga röst, en akvarellmålning, tunn och ljus, av mycket dova motiv.
Kanske är det den litteraturvetenskapliga sensmoralen: med lätt hand kan tonårstrubbel bli stor konst.
Tyvärr förlorar berättelsen i vissa stycken balansen, av en moraliskt motiverad men litterärt klumpig övertydlighet. Det är lätt att sympatisera med författarens önskan att sätta ljuset på likheter mellan då och nu. Ja, det är till och med nödvändigt med den typen av ansvarstagande hos litteraturen. Jag bara önskar att hon kunnat göra det lite mer… subtilt, kanske? För att det vore mer effektivt? Blivit starkare tobak?
För något spricker i kontraktet med läsaren, när en huvudperson får se tillbaka på ”händelserna” och säga inte bara:
”Om vi istället för att ägna våra lördagar åt ’rörelsen’ hade vågat gå och dansa på Folkets hus, om vi istället för att träna våra kroppar hårda och slutna hade låtit dem öppna sig tätt intill en annan kropp, om vi hade låtit livsenergin som bultade inom oss ta formen av kärlek och lust istället för hat, då skulle allting vara annorlunda.”
Utan dessutom, för säkerhets skull, förtydligar att ”jag känner medlidande med de där båda vilsna pojkarna, men jag kan inte förlåta dem”
Och så ännu tydligare: ”Och när jag tänker på andra pojkar idag, sådana som är lika tanklösa och farliga som vi var då, blir jag fruktansvärt rädd.”
För att återvända till liknelsen med ”Älskaren”, ”Bonjour Tristesse” och de andra: deras gemensamma nämnare, det som tar dem från bok till klassiker, är, förutom den tematiska ungdomen, en lätt hand.
Kanske är det den litteraturvetenskapliga sensmoralen: med lätt hand kan tonårstrubbel bli stor konst. Tänk då vad en lätt hand kunnat göra med verkliga sår.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Jag hatar massor av saker – men inte kvinnor
LÄS MER:Recension: ”I samma flod” av Sofi Oksanen
LÄS MER:Recension: ”Kristallpalatset” av Madeleine Hessérus
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
