Ibland talas det lite slarvigt om att en författare har ett eget språk, men språkets själva förutsättning är att det är gemensamt. Litteraturen kan i bästa fall – genom att röra sig bortom vardagssvenskans allt snävare ordförråd och syntax – bidra med en utvidgning av detta gemensamma språk, som också utgör grunden för vilka tankar vi förmår att omfatta.
Få svenska 1900-talsförfattare visste att i sitt konstnärliga uttryck balansera det gemensamma, bekanta och det egna, svårbegripliga som Birgitta Trotzig (1929-2011). Ur den med viss glättighet behäftade svenskan karvade hon fram en väl fördold sorg och tyngd, ofta tillsammans med en lika undanträngd, nyss förgången historisk verklighet.
LÄS MER:Gränsövergångarnas poesi
Jag föreställer mig att Trotzig fortfarande läses relativt flitigt. Möjligen har jag fel, på Göteborgs stadsbibliotek förvaras de flesta av hennes böcker i magasinet. Desto mer glädjande då att bokförlaget Faethon nu planerar att ge ut Trotzigs samlade verk i tretton band, där sju ägnas skönlitteratur, två rymmer Trotzigs essäer och fyra innehåller tidigare opublicerat material.
Första volymen utgörs av debuten ”Ur de älskandes liv” från 1951, prosalyriska ”Bilder” från 1954 och berättelsen ”De utsatta” från 1957. Agneta Pleijel bidrar med ett personligt hållet förord och till de tre böckerna fogas varsin kommentar. Där en del förlag numera verkar se äldre litteratur som en väg till snabba pengar är det tydligt att Faethon är måna om att ge Trotzigs texter en värdig inramning, det avspeglas också i bokens formgivning och kvalitet.
När ”Ur de älskandes liv” ges ut är Trotzig 22 år gammal men redan påtagligt fri i stil och tanke. Den tredelade boken tecknar kort och expressivt tre unga kvinnors vuxenblivande, helt utan den uppbygglighet som temat påbjuder. För den barnsligt dagdrömmande Aimée innebär växandet en upprepad konfrontation med kroppens påträngande, groteska realitet. Hennes mer erfarna och desillusionerade klasskamrat Tina plågas av en genomgripande tomhet medan Aimées svala syster Rose lyckas leva i den välordnade flickboksidyll som Aimée drömmer om: händelselös, meningslös och overklig.
Den moderna kvinnans friheter och den moderna kärlekens dito avslöjar de tre som instängda i sig själva. De yttre hindren saknas men de inre förblir. Böcker om flickor är jag mycket trött på, ”Ur de älskandes liv” läser jag gärna igen och igen.
Detsamma gäller för ”Bilder” vars 38 prosalyriska stycken är lika dunkla som omedelbara. Året efter att boken ges ut konverterar Trotzig till katolicismen, vilket gör stora avtryck i hennes författarskap. I ”Bilder” framträder de bekanta kristna symbolerna jämsides med den utslagna människan: en byfåne, en åldring eller en nyförlöst kvinna som dränker sig. Genom deras gestalter ges det sakrala en kroppslig konkretion. Lidandet är inte bara människosonens utan också människans, genom Kristus närvaro i varje människa. I sin upplysande kommentar föreslår Daniel Pedersen att boken kan läsas som ett implicit konstnärligt manifest där Trotzigs huvudsakliga motiv presenteras.
När ”Ur de älskandes liv” ges ut är Trotzig 22 år gammal men redan påtagligt fri i stil och tanke.
I sådana fall får det betraktas som genomdrivet med den oerhörda boken ”Det utsatta”, Trotzigs första större berättande verk. Det modernistiska formspråk som genomsyrar ”Ur de älskandes liv” korsas här med ett bibliskt anstruket uttryck: ömsom yvigt högstämt, ömsom brutalt lakoniskt. Boken utspelar sig i det sena 1600-talets Skåne under dansk-svenska krig och skildrar bland annat prästen Isak Graas successiva offentliga förnedring. I inledningen är han fattig och illa aktad, i slutet instängd på dårhus med kedja om halsen, däremellan lever han som tiggande lösdrivare. Trotzigs berättande kännetecknas av en grym konsekvens.
Samtidigt är Isak Graas öde bokens ljusaste: endast han förmår att genom sin stora olycka överlämna sig helt åt Gud och överskrida det egna jagets skrankor. Vid bokens slut riktar han en första försonande blick mot sin dotter. Fientligheten är annars fundamental i ”De utsatta”, även inom familjen. Ulf Olsson framhåller i sitt efterord att boken låter sig läsas på en rad olika sätt, dock inte som historisk roman.
LÄS MER:Recension: "Ensamvargar" – Ulrika Milles
Trotzigs litterära värld är rik men distinkt. Människan är hos henne ofta djurlik och stum, en blint framhärdande kropp. I den stiliserade dagboken ”Ett landskap” från 1959 skriver hon att språket upprättar ett förhållande till verkligheten: ”Att våga ha ett språk. Att våga träda i förhållande till verkligheten.”
Det kräver stor ansträngning. Och det är lätt att se och beklaga att de flesta människor idag – också de som läser och skriver – väljer att låta bli, om det nu är av lättja eller oförmåga. I vår samtid döljs människans stumhet inför sig själv och inför världen bakom en serie tomma, förfrämligande begrepp. Det finns ord och tankar bortom dem. Om det är Trotzigs författarskap en ständigt välkommen påminnelse.
