Att läsa Majgull Axelsson är som att sitta i en varm, klok människas knä, och inte veta att hon har en fickkniv i tröjärmen. För det mesta tuffar språket på utan åthävor, ibland lite irriterande skickligt, så att jag tänker: “Den här boken är skriven av någon som vet hur man skriver en bok.” Och så utan förvarning: en bild som gör mig vettskrämd, eller får mig att börja storgråta. Så fungerade “Rosario är död”, om sexhandel med barn i Sverige och Filippinerna. Likaså “Ditt liv och mitt”, en vidräkning med hur människor med psykiska sjukdomar behandlats i vårt land. Och nya “Svalors flykt”, där svalorna återkommer både som flyttfågelns förebud om annalkande vargavinter, som bilden av en frisk hjärna (där en svala med delad stjärt ska synas på magnetröntgen) och som ett mördat barns vänliga lilla spöke.
Boken om Rosario, den lilla flickan som dog av en massagestav som kilats fast i hennes kropp, förföljer mig än i dag med sina obönhörliga teckningar av barn som ingen någonsin älskat och helt vanliga män som plågar dem till helvetets avloppssystem. “Svalors flykt” är uppbyggd på liknande sätt, med korsklipp mellan berättelser som hakar i varandra. Psykologen Christel, som aldrig kunnat få barn efter att hennes första kärlek förgiftat henne med gonorré så att äggledarna fått opereras bort, är 67 år och vill inte kännas vid att hon fått Parkinsons sjukdom. Den första kärlekens änka flyttar in i hennes port, och en skrämmande relation utvecklas mellan dem. Christels nya patient, som döpt om sig själv från Molly till Zadie, är 16 år och bor i sitt åttonde fosterhem. Hon går i samtal för att det är socialtjänstens krav på henne om hon ska få en etta i utkanten av Norrköping. Zadies lillebror Mio har mördats av deras gemensamma pappa, och här ser jag ett för Axelsson vanligt grepp: att lägga sig tätt inpå verkligheten.
Mios fall är omöjligt att inte koppla till verklighetens Lilla hjärtat; han har flyttats tillbaka till biologiska föräldrar han inte känner, de knarkar, han hittas inlindad i bubbelplast och tejp i en garderob, mager och full av märken. I häktet får pappan en stroke, troligen på grund av abstinens.
Axelsson, som presterat enastående trovärdiga och detaljrika porträtt av gatubarn, skräcken i att ha en annan verklighetsuppfattning än resten av världen, självbedrägeriet hos en barnvåldtäktsman – vad är det som går fel i teckningen av Zadie?
Verklighetens pappa dog. Romanens hamnar på vårdhem, förlamad och glömsk av sig själv. Inte helt och hållet Lilla hjärtat, men snubblande nära – en tydlig uppgörelse med den yttersta konsekvensen av en dysfunktionell myndighetsutövning. Christels kusin och enda vän, den pensionerade obstetrikern Lisbeth, visar sig ha varit närvarande vid både Zadies och Mios födelser – och den som fattat beslut om att kontakta socialtjänsten, eftersom barnen fötts abstinenta. I Zadies fall valde man att låta föräldrarna ta hem sitt barn. Mio placerades direkt. Ingen av dem fick det bra. Barnens mamma, den aggressiva Isebel, kommer ut ur fängelset, och går till rasande attack mot Lisbeth. Och i Christels terapifåtölj på Vrinnevisjukhuset sitter Zadie.
Det är här jag blir förvånad. Axelsson, som presterat enastående trovärdiga och detaljrika porträtt av gatubarn, skräcken i att ha en annan verklighetsuppfattning än resten av världen, självbedrägeriet hos en barnvåldtäktsman – vad är det som går fel i teckningen av Zadie? I teorin är hon den person jag bryr mig om i denna bok, men jag tror inte på henne. Hon är svartklädd, naturligtvis, med taggarna utåt. Föraktar sina klasskamrater på vårdlinjen. Högt intelligent köper hon böcker för tio kronor styck på Myrorna, och trivs på Arbetets museum. Zadie kallar hon sig efter Zadie Smith. När hon utsatts för sexuellt våld av ett annat fosterbarn tar hon sig ut ur sin kropp och in i sin efterlängtade lägenhet.
Jag kan inte invända mot något av detta. Men hon kunde vara vem som helst. När hon gråter i terapifåtöljen och kallar hela världen för jävla idioter, när hon går till sin brors grav och låter gruset skära in i knäna för att döva den känslomässiga smärtan, när hon gör allt för att verka normal inför soc, förblir hon ändå hela tiden ett exempel. På något outhärdligt och verkligt, men likväl – bara ett exempel. Christel är mer välskriven med sitt överjag som kontrollerar alla otillåtna känslor, som raseri och bitterhet, trots att ingen skulle se om hon lät dem flöda. Relationen till Lisbeth är också otäck på ett sätt som tränger in i psyket, och jag uppskattar den komplexa skildringen av två åldrande, intelligenta och skuldtyngda kvinnor. Men när berättelserna tråcklas ihop och kulminerar är det som om romanen sliter sig och faller i sken. Och slutar närmast gulligt. Axelsson kan så oerhört mycket bättre.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Tomt bo” av Sofia Stenström
LÄS MER:Recension: ”Sånger från folkhemmet” av Mårten Blomkvist
LÄS MER:Maktlösheten driver Majgull
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
