Den visionäre tonsättaren Charles Ives (1874-1954) skapade en känsla av frihet och oberoende i den amerikanska musiken. I sina porträtt av stadslivet och det amerikanska landskapet skildrar han myllret av röster och erfarenheter, ljuden på gatan och melodierna i huvudet. Hans musik förebådar den nya tiden, brytningarna mellan olika kulturella fält, tonerna som vandrar iväg i oväntade riktningar, det ofullständiga och bullriga som blir en egen form av skönhet.
Detta är också utgångspunkten för det amerikanska program som förmedlas av Symfonikerna tillsammans med dirigenten Barbara Hannigan och solisten Sofie Asplund. Två verk av Ives och ett vardera av hans efterföljare Samuel Barber, Aaron Copland och George Gershwin. Det som gör konserten speciell är bland annat det sätt som de olika styckena glider in i varandra.
Den överväldigande oredan i Ives ”Three places in New England” leder rätt in i det öppna landskapet i Samuel Barbers underbara sångstycke ”Knoxville: Summer of 1915”. Sopranen Sofie Asplund framför Barbers ögonblicksskarpa och minnesrika musik med en enastående precision och känsla för textens skiftande valörer.
Nu är det den blå daggens natt, min far tömmer vattenslangen och rullar ihop den.
Författaren James Agee skrev sitt prosapoem i slutet av 1930-talet, några år innan han publicerade den epokgörande boken ”Let us now praise famous men” tillsammans med fotografen Walker Evans. I dikten blickar han tillbaka på barndomens idylliska sommardagar på verandan, på rikedomen av olika ljudmiljöer och undflyende stämningar. Barbers stycke, uruppfört 1948, tar fasta på det mjuka och drömska. Asplund fångar föreningen av skirhet och expansiva ögonblick på kornet, det alldagliga som blir det förunderliga och hon får tonerna att sväva högt över stråkarnas impressionistiska dis. ”Nu är det den blå daggens natt, min far tömmer vattenslangen och rullar ihop den.”
En liknande skärpa präglar framförandet av Aaron Coplands orkesterstycke ”The quiet city”. Musiken är komponerad vid ungefär samma tid som Agees dikt och präglas av en liknande längtan in i landskapet, även om det är den nattliga storstadens vidsträckta ljudmiljöer som är utgångspunkten. Här gör de båda solisterna Carolina Grinne och Bengt Danielsson förnämliga insatser, på engelskt horn respektive trumpet, och klangrummet utvidgas på ett förbluffande vis.
Detsamma gäller den imponerande tolkningen av den symfoniska sviten byggd på motiv ur Gershwins opera ”Porgy and Bess”. Här blommar orkestern verkligen ut och Symfonikerna spelar med en påfallande glöd. Så framträder arvet efter Ives som en ständig ombytlighet och förändringsiver, en frenesi som är gatans närvaro i musiken. Barbara Hannigan har en fantastisk förmåga att få den rytmiska tätheten att framträda, den medryckande brokighet som gör tonerna både humoristiska och mänskligt tvetydiga.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Ava Bahari med GSO
LÄS MER:Recension: ”Smetana 200 år” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Kulturhändelserna du inte får missa i höst
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
