Symfonikerna inleder säsongen 2024/25 med att årets artist-in-residence, violinisten Ava Bahari, framför Stravinskys violinkonsert. Den 27-åriga Bahari, uppväxt ett stenkast från Göteborgs konserthus i stadsdelen Johanneberg, är sedan några år på väg att etablera sig i det yttersta toppskiktet av solister. Att hon är en exceptionell talang gav hon prov på i fjol i ett häpnadsväckande framförande av Schönbergs violinkonsert. Så levande i detaljerna, så självklart i förmedlingen av de rytmiska förskjutningarna och de virtuosa sprången.
Och på samma sätt är det med Baharis Stravinskyspel. Här blir Stravinskys kreativa dialog med traditionen, med Bach och Mendelssohn, något som får tonerna att skimra och vibrera. Konserten komponerades 1931, strax efter Psalmsymfonin, och färdigställdes i ett hus i franska alperna. Från sitt arbetsrum på vinden kunde Stravinsky se ut över skidorten Val d’Isère, och något av höjdskillnaderna kommer till uttryck i den nyklassicistiska leken med musikens dynamiska aspekter.
Det som Bahari fångar med en påfallande elegans och klanglig rikedom är de ständiga förändringarna, hur varje fras är olik de tidigare och hur den precisa rytmiken bygger på ett slags gobelängtänkande. Som tydligast blir detta i de båda mittensatserna, Aria 1 och Aria 2, där kärvheten och de fräna skarvarna hör ihop med musikens melodiska kärna. Detaljerna vecklar ut sig och får skärpa genom samspelet med orkestern, och den varma tonen skapar en speciell sorts skönhet, mitt i Stravinskys formbehärskade stil. Det man slås av är Baharis förmåga att göra musiken till sin egen. Den blir verkligen ett levande språk, fullt av mänsklig rörelse.
Det episka berättandet i Sibelius gestaltningar av olika sekvenser i folkeposet Kalevala får ett starkt känslouttryck i Santtu-Matias Rouvalis tolkning
Stravinskykonserten omgärdas av den finske tonsättaren Max Savinkangas War or Peace, ett uruppförande, och Sibelius Lemminkäinensvit, under Santtu-Matias Rouvalis ledning. Titeln på Savinkangas stycke, Krig eller fred, leder oundvikligen in i samtidens påträngande konflikthärdar, men utan att musiken blir övertydlig. Klangspråket påminner en smula om 1960-talets formexperiment, som en ohelig allians mellan Sjostakovitj och Stockhausen, och Savinkangas har en stark känsla för spänningarnas betydelser, för det som glider isär respektive förs samman. Kanske har studierna för Anders Eliasson och Kaija Saariaho spelat in. Liksom dessa tonsättare förtydligar Savinkangas skeendet genom att frilägga de inneboende konflikterna.
Det episka berättandet i Sibelius gestaltningar av olika sekvenser i folkeposet Kalevala får ett starkt känslouttryck i Santtu-Matias Rouvalis tolkning. Det mytologiserade landskapet breder ut sig med sina skogar och sjöar och Rouvali får de långa bågarna att framträda, musikens långsamt vibrerande ton. Carolina Grinne och Claes Gunnarsson gör förnämliga soloinsatser på engelskt horn respektive cello, i den berömda satsen om Tuolenas svan som glider på dödsrikets mörka vatten.
Läs fler texter i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Gustav Holsts ”Planeterna” med GSO
LÄS MER:Recension: ”Smetana 200 år” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Recension: Bruce Liu med Göteborgs Symfoniker
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
