I sina amerikanska föreläsningar, ”Sex punkter inför nästa årtusende”, refererar den italienske författaren Italo Calvino på flera ställen till Ovidius Metamorfoser: ”Även för Ovidius kan allt uppenbara sig i ny gestalt, även för Ovidius innebär kunskapen om världen att dess solida fasthet löses upp och även för Ovidius har allt existerande i grunden ett likaberättigande, tvärtemot alla typer av makt- eller värdehierarkier.”
Ett utmärkt exempel på vad transformationen av människan och hennes plats i världen innebär, är Georg Friedrich Händels oratorium Hercules från 1744, baserad på en kombination av den nionde boken i Ovidius ”Metamorfoser” och Sofokles drama ”Kvinnorna i Trachis”. Liksom i åtskilliga av Händels sceniska verk används de antika berättelserna för att förmedla en känsla av en verklighet i ständig rörelse. Musiken blir kropp och människan står där, mitt i världen.
Och det är precis så det känns när Göteborg Baroque tar sig an Hercules och framför denna storslagna musik i konsertant form, på Stora Teatern i Göteborg. Mitt på scenen står det fantasieggande instrumentet claviorganum, en unik rekonstruktion av ett klaverinstrument som fanns under Händels tid och som var en kombination av cembalo och orgel.
Lyssnaren kommer tätt intill Händels musik som någonting på en gång skört och kraftfullt, rörligt och avvaktande. B
Magnus Kjellson leder tolvmannaorkestern och de åtta sångsolisterna från detta instrument, och i någon mening blir claviorganumet en egen röst, en stämma som sjunger rätt genom barockariorna och de medryckande dansrytmerna. Rösterna och instrumenten glider in i varandra och bildar en organisk helhet.
Poängen med Göteborg Baroques framförande är betoningen av det mänskliga i de enskilda uttrycken. Inte minst i de många körinsatserna, när de åtta sångsolisterna sjunger tillsammans, får detta en enastående pregnans och komplexitet.
Lyssnaren kommer tätt intill Händels musik som någonting på en gång skört och kraftfullt, rörligt och avvaktande. Barockens språk blir en pågående föränderlighet, en skärpa i växlingarna mellan det snabba och det långsamma, mellan ljuset och mörkret.
Detta har också med det musikaliska rummet att göra. Även om Stora Teatern är byggd i slutet av 1850-talet framstår teatersalongen som den perfekta motsvarighet till den King’s Theatre i London där de flesta av Händels operor och oratorier fick sina uruppföranden. Den transparenta orkesterklangen får alla nyansskiftningar att framträda, den rytmiska tätheten, den stillastående skönheten, den fysiska direktheten.
De många förnämliga sånginsatserna, av bland andra basen Karl Peter Eriksson, countertenoren Daniel Carlsson, tenoren Leif Aruhn-Solén och sopranen Ingrid Berg, hör ihop med den avskalade estetiken. I stället för att göra uttrycket så expressivt som möjligt, är gestaltningarna återhållna men känslostarka.
Så går det att höra att också detta Händelverk innehåller ögonblick lika gripande som den berömda arian Ombra mai fu, från operan ”Xerxes”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Ava Bahari med GSO
LÄS MER:Recension: ”Smetana 200 år” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Kulturhändelserna du inte får missa i höst
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
