Benoit Belleville räds inte mycket i livet, det hörs.
– Det är egentligen farligare att gå på gatorna i Paris än att kasta sig i en trapets femton meter uppe i luften, berättar den erfarene cirkusartisten och regissören, som ligger bakom föreställningen ”Pigments”.
– Risken att dö är betydligt större.
Belleville justerar sin keps, som han bär bakochfram. Bredvid honom, mitt på Götaplatsens torg, har en kolossal ställning monterats upp.
– När vi är uppe i luften gör vi någonting vi kan, någonting som vi har kontroll över och har tränat på i decennier.
Benoit må låta avslappnad nu, men om tjugo minuter skall han göra något osannolikt tillsammans med sina kollegor i Cirkvost. Piruetter utan säkerhetslina, djärv och modern akrobatik. Människokroppar som slungar sig genom luftrummet.
– Det absolut viktigaste för vår grupp är att vara ärliga med varandra, menar Benoit.
– Två människor kan inte vara irriterade på varandra, när den ene ska ta emot den andres kropp femton meter över marken lite senare under dagen, till exempel. Om vi bråkar måste vi ta det direkt. Vi lever ihop, vi sover ihop och vi äter ihop.
Ensemblen Cirkvost reser runt hela Europa med sin föreställning. Benoit Belleville beskriver tillvaron som passionerad.
– Ibland tänker man att man kanske hade velat jobba på en bank, 9-12, lunch, sen 13-17. Men jag hade nog inte klarat av det.
Han tittar mot byggnadsställningen. Under den är ett nästan irriterande litet säkerhetsnät uppspänt.
Är man rädd innan en föreställning? Är du rädd nu?
– Kanske lite. Lite rädd är alltid bra att vara, då gör man inte fel, då håller man fokus och blir inte för avslappnad. Är du alltför rädd låser sig kroppen ihop sig helt och hållet, och slutar fungera. Man måste hitta balansen mellan adrenalin och fara.
Hur tar du hand om sin kropp, som akrobat? Vad äter du, och hur tränar du?
– Jag dricker öl och jag röker cigaretter, säger Belleville och skrattar lite lätt.
Huvudet utbytt mot en blomkruka: vad kan det betyda?
På andra sidan stan går fyra människor runt på Kungsgatan. De bär handskar i bomull, stilfulla kavajer, och hälsar ledigt på förbipasserande. Deras huvuden är även ersatta med blomkrukor.
Göran Ljungkvist tar flera kort tillsammans med krukfigurerna.
– De är roliga, lite konstiga, man reagerar verkligen när de passerar förbi, säger Ljungkvist.
Vad tror du att dessa blomkrukor vill säga, vad symboliserar de?
– Kanske har det något med fantasi att göra, att man har ett stort och blommigt inre liv?
Figurerna tillhör teaterkollektivet The Natural Theatre company, som syns på Göteborgs dans och teaterfestival under hela helgen. Aina Duvetorp går fram och tar en bild tillsammans med blomkruksgruppen.
– Först var det lite obehagligt, eller inte obehagligt, men kanske lite pirrigt att gå fram, berättar hon senare.
Vad tror ni att de här krukorna vill säga oss?
– Jag vet inte... Kanske har det någonting med fantasi att göra, säger Duvetorps vän Tigris Johnson.
Skådespelarna går vidare genom centrum. Små barn vinkar mot dem med mulliga händer. En av figurerna går fram till Patrik Nilsson, som sitter på en uteservering vid Buttericks. Han tycks vilja dricka lite av Nilssons öl, men då krukmannen inte har någon mun blir detta svårt att ordna.
– Jag tänkte först att man kunde vattna honom lite med ölen, berättar Nilsson efter mötet.
– Men det hade nog blivit förnedrande.
Vad känner du inför att han inte hade någon mun?
– Det blir ju ett olösbart problem.
GP begår sedan ett stycke spionage. Vi följer blomkrukorna genom staden, in mot en liten gåtfull trappuppgång vid Kyrkogatan. En tjock dörr öppnas, och en omfångsrik logé full av dansare och artister uppenbarar sig. Längst in möter vi återigen skådespelarna, nu utan krukor på huvudet. De visar sig ha både hår, öron och kompletta ansikten.
Hur är det att befinna sig inne i en blomkruka under femtio minuter?
– Det blir väldigt varmt, säger Alison Campbell.
– Det samlas väldigt mycket.... andedräkt i krukan.
Bredvid henne står Eamonn Fleming och byter om.
Vad skulle du säga att blomkrukorna betyder?
– De betyder ingenting, avslöjar Fleming med ett listigt uttryck i ansiktet.
– Eller, precis vad människor vill att de ska betyda.
LÄS MER:Recension: Emma Ruth Rundle på Fängelset
LÄS MER:Recension: ”Atlas song” på Göteborgsoperan
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
