Göteborgsoperans danskompani är idag ett internationellt spjutspetskompani. Dansarna skapar konst av precis den höga kvalitet som grundarna av Göteborgs dans- och teaterfestival vill injicera i stadens kulturliv.
Så vad är naturligare än att låta just danskompaniet inviga årets festival med ”Atlas song” på Göteborgsoperan? Samarbetet med den göteborgsfödda musikern och kompositören Anna von Hausswolff ger dessutom föreställningen en extra udd, riktad mot framtiden och en bredare publik. Två stjärnor i en smäll, göteborgskt och lyckat så det förslår, premiärkvällen blir en fest med jublande publik ända upp på de översta platserna.
Att bygga en dansföreställning kring en stark musiker, som själv deltar på scen, är förenat med risker. Framför allt får det konsekvenser för formen, en rad låtar drar gärna helheten mot konsert. Men det finns också en fara i att dansen börjar illustrera sångtexterna.
”Grunden är förvisso Anna von Hausswolffs låtar”
Detta lyckas ”Atlas song” till stor del undvika. Grunden är förvisso Anna von Hausswolffs låtar, men koreograferna Imre och Marne van Opstal har en tydlig, egen känsla för tematiken. Och det finns en ömsesidig respekt i sammansmältningen av sång och dans, även om Anna von Hausswolff står som fixstjärnan på scenen.
Atlas är den mytologiska titanen som utmanade de nya gudarna och som straff fick bära hela himlavalvet på sina axlar. Om att underordna sig eller uppbåda kraften att befria sig och skapa förändring, både fysiskt och psykiskt, kretsar von Hausswolffs texter. Inte för att jag hör så mycket av dem i föreställningen, volymen är på topp och sångerskans kraftfulla röst går i symbios med det fantastiska, pumpande bandet, men programbladet återger texterna generöst. Och i föreställningen bär gestaltningen ändå.
Ljusdesignern Tom Visser skapar hela scenografin med sitt förunderliga sätt att låta både strålkastare och mörker lysa. Ömsom braskar ramperna över musikerna – på en hylla i fonden – och ut över scenen, ömsom reduceras ljuset till en kägla. Speglande ytor på sidorna ger fördubblande effekter i det dunkel som omger ”Atlas song”.
”Det mörka, svarta dominerar uttrycket”
I inledningens brummande mörker står dansarna på socklar som statyer i blanka svepningar. Vinden viner och tyget fladdrar, som om stormen utanför operahuset tränger in. Anna von Hausswolff, i varmt gyllengul klänning, sjunger fram dansarkropparna. Benjamin Behrends först. I den mest kroppsnära kostym som tänkas kan dansar han ett solo som prövar kroppens styrka och mäter ut rymden omkring. Det är en makalös exponering av såväl den mänskliga kroppen som dansens uttrycksförmåga. Fler dansare följer i samma anda. Ribban är högt lagd från start och stannar där stadigt, även när tempot ökar. ”Atlas song” är spets och energi, rakt igenom.
Ensamhet ställs mot stödjande gemenskap i koreografin. Stödet innefattar även Anna von Hausswolff. I flera scener grupperas dansarna tätt omkring henne. Det blir tablåer av sakral karaktär i Vissers belysning.
Det mörka, svarta dominerar uttrycket, såväl i stämning som kostymer, men i den sista ensemblescenen bryter syskonen van Opstals koreografi ut i en laméglittrande show med expansiv dans.
Anna von Hausswolffs sköra solosång vid flygeln blir så en underbar, avslutande kontrast.
Göteborgs dans- och teaterfestival ska vara ett fönster mot världen, genom att bjuda in internationell scenkonst. Efter 30 år har festivalen ”Atlas song” att visa ut genom fönstret också.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Lorensbergsteatern måste leva vidare
LÄS MER:Recension: ”Svansjön” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Recension: ”Romeo och Julia” på Stora Teatern
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
