Recension: Universeum Wisdome

På toppen av Universeum tronar nu den spektakulära biobollen Wisdome. Tyvärr uppskattas den bäst på avstånd. Besökaren möts av mordet på en arkitektonisk vision efter färden upp, skriver Mark Isitt.

ANNONS

Universeum är Gert Wingårdhs bästa byggnad.

Inte hans mest spektakulära (Kuggen) och inte hans vackraste (Kvarnhuset) och inte hans ståtligaste (inget svenskt byggnadsverk den här sidan sekelskiftet är mer monumentalt än Helsingborgs vattentorn). Men som idé, som vision – att samla all världens klimatzoner i en och samma kåk, att hissa dig uppför berget och sedan sicksacka dig ner längs en strilande fjällbäck som sväller till en Västerhavsflod som kastar dig ut i en drypande regnskog bland sömngångare, dvärgkajmaner, ugglefjärilar, toco-tukaner, blåmesar…

Det är en makalös prestation.

En upptäcktsresa, ett Indiana Jones-äventyr, en totalt tre kilometer lång vandring som också kan avläsas exteriört, zon för zon. Husvolymerna klättrar uppför berget, som någon kåkstad i Rio. Närmast Korsvägen en massiv träkonstruktion med butik och restaurang, rustik som en lagård. Ovanpå den det glasade växthuset. Ovanpå det akvariernas stenkista. Och ovanpå det en krona i kanalplast.

ANNONS

Fyra hus på hög.

Fyra hus som nu blivit fem.

”Wisdome”.

En dom för visdomar.

Ack så Göteborgsfyndigt.

Men det visar sig att Wisdome har sin upprinnelse i Norrköping. Där byggdes den första, redan i maj 2010, en kupolformad 3D-bio som visar film för runt 100 000 pers varje år. Succésiffror som SF skulle döda för. Särskilt med tanke på att filmerna avhandlar fullständiga obegripligheter, som solsystemet och tarmsystemet (och andra svarta hål). En succé man skulle ha trott att de större städerna efterapat med det samma, men det är först nu som Stockholm, Malmö och Umeå fått sina egna biobollar. Och Göteborg som förstås har den största bollen av alla stora bollar – när det kommer till evenemang är det ingen som klår oss.

Mest av allt liknar strukturen en åkattraktion, något du kunnat hitta hos grannen, på Liseberg

Högt där uppe på bergstoppen tronar den nu, 50 meter ovanför Kaosvä… förlåt, Korsvägen, ditvirvlad av vinddraget från bilarna. Nästan 30 meter i diameter, balanserandes på en knappt åtta meter smal ramp som övergår i en lika smal spång som trampolinar dig 60 meter rakt ut i luften. Mest av allt liknar strukturen en åkattraktion, något du kunnat hitta hos grannen, på Liseberg. Futuristisk! Om det inte vore för fjällpanelen, de där cederspånen, en fasadbehandling som inte alls rimmar med sci-fi-formerna; den geodetiska kupolen skriker efter laserskurna kolfiberramar och guldpläterat glas och Buck Rogers i mjölkvit sparkdräkt. I stället har den spökats ut i lederhosen.

ANNONS

Valet av material är förstås ett försök att fusionera tillbyggnaden med ursprungshuset. När vetenskapscentret invigdes 2001 var detta den största moderna byggnaden i Sverige med bärande trästomme. Även principerna för energiproduktion och återvinning höjde eko-ribban (tack vare sina solpaneler är Universeum idag nästan helt självhushållande på el). Och i tillbyggnaden drivs miljötänket ännu längre, där är det trä nästan överallt. Till och med i hisschaktet, påstår arkitektkontoret – men vad som faktiskt döljer sig bakom de där heltäckande fiskfjällen är svårt att veta säkert.

Utan naturligt ljus – inte ett fönster, inte en solglimt – är 60-metersloppet fram till biobollen en klaustrofobisk upplevelse

Tidigare, om du minns, tog man en bergbana upp till översta våningen, upp till fjällbäcken och den svenska naturen. Man trängdes och det krängde och inte gick det vidare fort, men man fick en fascinerande överblick över husets kollagearkitektur, kollaget av sprängsten, limträ, frostat glas, det kubistiska landskap som Wingårdh så lekande lätt tycks ha trollat fram, som vore han självaste Braque.

Men nu?

Nu ser du ingenting.

Du färdas inuti en sluten plåtlåda inuti ett slutet schakt och det hade väl varit förlåtet om det varit ett konstnärligt grepp, om detta rationella hisspar fungerade som ett dramaturgiskt verktyg, förstärkte effekten av det som komma skall. Men icke. När de borstade plåtdörrarna glider upp – ”Sjunde våningen”, rapar robotrösten – möts du av två papperskorgar och en brandsläckare och radiatorer och utrymningsskyltar och rör och akustikplattor och en hel massa svarta dörrar med blaffiga dörröppnare och väggar och golv i den kvistigaste av all kvistig furu.

ANNONS

Plus ett mord.

En kallblodig avrättning.

Inte på någon av alla de myriader barn som tumlar runt här (man får god lust att strypa dem alla – akustiskt är trä inget idealiskt material).

Men på en idé.

En arkitektonisk vision.

Helt säkert noterade du det redan nere på gatan, panoramafönstret i änden av spången. Ett enormt glasparti, vägg till vägg, golv till tak, kastade solkatter över hela Johanneberg. Den utsikten, det kikarsiktet ut mot världen, hade varit ett av arkitekturens verkliga trumfkort. Det hade givit dig känslan av att sväva högt över de göteborgska hustaken, förvandlat den 60 meter långa spången till en spännande, bakbelyst rymdsluss.

Men i stället har Universeums satt upp en vägg.

Mitt framför utsikten.

Inrett ett konferensrum för sina sponsorer.

Obehöriga äga ej tillträde.

Utan naturligt ljus – inte ett fönster, inte en solglimt – är 60-metersloppet fram till biobollen en klaustrofobisk upplevelse.

Den blottlagda trästrukturen blir påträngande i sina svällande dimensioner och landskapsfotografierna på kvistväggarnas datorskärmar hjälper föga.

Men i korridorens ände växer takhöjden från fyra till 16 meter. Rummet breddas och belysningen blir skarpare och en knixig Wingårdh-trappa (hans specialitet) leder blicken uppåt och framåt tills du står där med huvudet i nacken och inser att biobollen – den svävar alldeles ovanför. Och även om du bara kan avläsa undersidan, majoriteten av sfären sitter ju på taket, inser du vilka monsterdimensioner du har att göra med. En yta på nästan 2 000 kvadratmeter. Svetsade knutpunkter stora som stjärnor, limträstag i timmertjocklek.

ANNONS

Du reduceras till myra.

Eller astronaut på rymdpromenad.

Så ryms också 150 personer inuti bollen. Man sitter i kolsvarta fåtöljer på en kolsvart, luddig matta i en kolsvart gradäng omringade av ett plockepinn av kolsvarta stålstag. Därtill har man 3D-brillor på sig, stora som Yoko Ono-solglasögon. En riskabel kombination, åtminstone för en medelålders – utan ett par minuter i ett dunkelt förrum hade jag snubblat runt som en blind.

För som interiör är slutresultatet oinspirerat

På väggytan visas film. Förstås. Hela vägen runt, uppifrån och ner. Bioduken är 450 kvadrat, väger fem ton, och detta trots att den utgörs av lätta aluminiumplåtar perforerade med 50 miljoner hål. Så slöjlik är den att du kan skymta hela den bakomliggande kupolen, fackverket med sina trappor, spänger, ljud- och ljusriggar. En Piranesi-etsning i fullskala.

Men så släcks ljuset helt och hållet och allt blir svart. Svart som i rymden. Och så tänds de sex projektorerna och ur de tre bashögtalarna hörs ljudet av tunga ståldörrar som slår igen och reglas från utsidan och nu är det take-off och glasögon på och plötsligt sniker en stjärna förbi och nebulosor susar över huvudet och här kommer Eva Röse, ”Rymden är verkligen ofattbart stor”, konstaterar hon lent.

Säger du det?!

Där och då känns omvärlden angenämt avlägsen. Där och då glömmer du det torftiga landstingsmöblemanget ute i foajén, de färgade tivolilamporna på spången och hur smutsiga trägolven redan blivit, trots att Wisdome inte haft öppet mer än något år.

ANNONS

För som interiör är slutresultatet oinspirerat. Arkitekternas fokus har legat på konstruktion. På byggstruktur. Detta rör sig om ingenjörskonst snarare än arkitektur och därför gör du bäst i att blunda för detaljerna, zooma ut, teleportera dig till, säg, Lisebergshotellet (Wingårdhs igen) eller resterna av Oceana (Wingårdhs igen och igen). Härifrån ser tillbyggnaden spektakulär ut. Kul som en kulbana. Stor som en stadsport.

Mycket mer Universeum än så blir det knappast – lek och allvar på samma gång.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Tokyo får mig att tänka på min barndoms Bohuslän

LÄS MER:Att visa omsorg om andra har blivit omodernt

LÄS MER:Recension: Hotel Draken

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS