”Stephen King debuterade 1974 med romanen ’Carrie’. Det blev startskottet för ett av 1900-talets stora författarskap.”
Så inledde jag min en smula själlösa text om det faktum att Stephen Kings författarskap, utan tvekan ett av 1900-talets största, firar femtio år i år.
Men när jag satte mig för att läsa igenom min drapa insåg jag att jag egentligen hade skrivit en nekrolog.
Det var inte min avsikt. King – skräcklitteraturens motsvarighet till Bruce Springsteen – är fortfarande en tämligen vital författare. Trots att han fyller sjuttiosju i september går det att ställa sin mat- och sovklocka efter honom: han ger i regel ut en bok om året, ibland två.
Jag rekommenderar inte någon ung och aspirerande författare att informera sig om Kings omfattande bibliografi. Det är skadligt för både självförtroende och hälsa. Gubben har skrivit fler än åttio (!) böcker, däribland några av världshistoriens mest inflytelserika populärlitterära verk; ”The shining”, ”Pestens tid”, ”Det”, ”Årstider” och ”Jurtjyrkogården”.
Om hundra år kommer King, en högsta ordningens ord-smed som lyckas kombinera det populära med det personliga, att vara ihågkommen som vår tids motsvarighet till Charles Dickens.
Men för att vara så enormt framgångsrik har emellertid King en överraskande illusionslös uppfattning om vad författaryrket innebär. Han återkommer i sina romaner och noveller till trasiga och inte sällan ganska osympatiska skribenter som drivs till vansinne av den (uteblivna) litterära berömmelsens sirensång.
En trasig, sorgsen desperation lyser som aktivt uran mellan de stabbigt skrivna science-sidorna.
Jack Torrance i ”The shining” – som publicerades 1977 och filmatiserades av Stanley Kubrick 1980 – hänger fortfarande kvar i det kollektiva popkulturella medvetandet som ett slags arketyp för den vansinnige författaren. Torrance tar ett jobb som vaktmästare på ett avsides beläget fjällhotell under lågsäsong. Ett utmärkt tillfälle att jobba på den där romanen. Men det tomma pappersarket blänger hånfullt på honom från skrivmaskinen.
Torrance, som samtidigt brottas med ett svårartat alkoholmissbruk, lackar till slut ur. I stället för att slita med sin än så länge obefintliga roman bestämmer han sig för att slakta sin familj med en yxa.
”The shining” var Kings tredje publicerade roman och förmodligen hans mest personliga. Det är en av de bästa böckerna om skrivkramp någonsin. Men romanen var också ett sätt för King att försöka förkroppsliga sin egen personliga kamp mot alkoholism.
Det skulle dröja över tio år innan han lyckades få kontroll på sitt missbruk, som bara blev värre efter att framgångarna i Hollywood gav honom fri tillgång till kokain. Bland det sista han skrev innan han blev nykter var den Tjernobyl-neurotiska science fiction-skräckisen ”Knackarna”, en flummigt hallucinatorisk spänningsroman om hur radioaktiva rymdvarelser intar en liten stad i New England.
”Knackarna” sågades längs fotknölarna när den publicerades på engelska 1987, men den som vill få en djupare förståelse för King borde se den som obligatorisk läsning. En trasig, sorgsen desperation lyser som aktivt uran mellan de stabbigt skrivna science-sidorna. Han skriver snabbt och bitvis slarvigt (låter inte det förresten som en viss väldigt upphöjd norrman?), men helheten är betydligt större än de enskilda delarna.
Författandet blir bokstavligen på liv och död.
King slungar en så lång skugga över litteraturen att han ibland till och med skymmer intressanta delar av sitt författarskap. Tillsammans med pendangen ”Drömfångare”, som King skrev hög på Oxycontin efter en svår bilolycka 1999, tillhör ”Knackarna” en del av Kings författarskap som har blivit orättvist förbisett.
I ”Stark” – ”The dark half” på engelska – gör King slut med sitt destruktiva förflutna, sin mörka halva. Romanen, som gavs 1989, handlar om författaren Thad Beaumont som skriver våldsamma deckare under det tagna namnet George Stark. Men Thad har fått nog; han beslutar sig för att ”ta död” på Stark. Han författar en fiktiv nekrolog. Men den sluskiga pseudonymen får eget liv, en mordisk dubbelgångare, och söker upp Thad och hans familj. Författandet blir bokstavligen på liv och död.
King har kommit med ett oräkneligt antal böcker sedan ”Stark”. Han skriver snabbare än jag hinner läsa. Men det är inte längre på liv och död, utan för att det är roligt. Den choser-fria berättarglädjen smittar av sig.
Att läsa ”Så du vill ha det mörkare”, Kings senaste novellsamling, är som att samtala med en gammal god vän; trevligt, tryggt men också lite förutsägbart. Ett par godbitar återfinns emellertid mellan dess tjocka pärmar. Främst är ”Danny Coughlins onda dröm”, som hade kunnat bli en strålande övernaturlig popcorn-rysare med regissör (läs: Scott Derrickson, som gjorde ”Black phone”) bakom rodret.
Men alla är inte övertygade om Kings förträfflighet. Återkommande anklagas han för banala metaforer och för att vara kitsch.
Visst, har man bara läst det King har gett ut de senaste tjugo, trettio åren förstår jag kritiken. Men alla tvivel skingras när man slår sig ned med ”Död zon”, ”The shining” eller – för den delen – ”Carrie”. Författarskapet är ett av 1900-talets stora.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Fyra deckare att läsa under regniga dagar
LÄS MER:Stephen King hyllar "Baby reindeer"
LÄS MER:Clownens tid är nu – så blev clowncore en trend
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
