Vissa konserter är ovanligare än andra. Som här, där Symfonikerna framför verk som alla har djurtema och där humorn i upplägget förbinds med sociologiska frågeställningar om samspelet mellan människan och djuren. Det är snillrikt och tankeväckande, men också präglat av ett egensinnigt dagdrömmeri som förskjuter gränserna för det klingande.
Förvandlingen av materialet sker framförallt efter paus, där dirigenten Barbara Hannigan har satt samman ett collage av olika stycken som glider in i varandra som ett enda långt flöde. Mitt på scenen sitter de kanadensiska systrarna Katia och Marielle Labèque vid varsin flygel. På ena flanken står skådespelaren David Dencik vid ett bord och framför olika textpassager som kommenterar människans fantasier om djurens inre liv. Då och då kommer barytonen Laurent Naouri in som solist, bland annat i Francis Poulencs sång ”Le bestiaire”, till text av Guillaume Apollinaire.
Men absurdismen blir också märkligt förstärkt av John Williams tema från filmen ”Hajen”.
Denciks virtuost framförda brottstycken, på en gång stramt behärskade och alldagligt vildsinta, drar upp tempot och förstärker det bisarra. Det gäller inte minst de fyra stycken av Erik Satie som attackerar den offentliga smaken med sin saklighetsmysticism och stillsamma vansinne. Denciks sätt att lägga fram texterna, som om de vore improviserade och fångade i luften, rimmar fascinerande väl med de esoteriska sidorna av Saties musik.
Men absurdismen blir också märkligt förstärkt av John Williams tema från filmen ”Hajen”. Poängen med Barbara Hannigans originella sammanfogningar av högt och lågt är just hur de öppnar lyssnandet och får musiken att framträda i ett nytt ljus. Det fräna och det lättsamma hör ihop, det underhållande och det allvarliga, och allt når en kulmen i Rossinis kattduett, ”Duetto buffo di due gatti”, som Hannigan och Naouri framför tillsammans med sällsam bravur.
Den franska klangkolorit som utgör konsertprogrammets grundstomme, bland annat i Maurice Ravels fem sånger om påfågeln, syrsan, svanen, kungsfiskaren och pärlhönan (”Histoires naturelles”), fångas på ett träffande vis av orkestern. Det finns ett slags skirhet, mitt i den förtätade komiken, som får spelet att beröra på djupet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Cristian Macelaru och Rudolf Buchbinder med GSO
LÄS MER:Recension: Mozart med Christian Zacharias och GSO
LÄS MER:Recension: ”Don Giovanni” på Göteborgsoperan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
