”Med ’Flotten’ kändes allt möjligt, nytt och roligt”, berättade Lennart Hjulström, som var regissör för uruppsättningen av Kent Anderssons pjäs på Göteborgs stadsteater 1967. Det var starten på det som kom att kallas gruppteatern, ett kollektivt arbetssätt där en grupp unga skådespelare pratade sig fram till vad de tyckte om samhället de levde i och vad de ville förändra. ”Flotten” öppnade teatern både till innehåll och form.
När Kim Lantz nu sätter upp pjäsen tillsammans med den amatörensemble han arbetar med på Folkteatern, blir det både ett eko från förr och en påminnelse om vårt nu. Det kända omkvädet ”Vi far med fem knop framåt mot Lycksalighetens Ö” visar hur tillvaron präglas av tomhet och vilsenhet om vart vi är på väg, då som nu.
”Flotten” skildrar en grupp människor som driver på en flotte. På Folkteatern spelas den på lilla scenen, med publiken i fyrkant tätt inpå de sex skådespelarna. Golvytan utgör själva flotten och på den finns en upphöjning, ett par trappsteg mot en låda. Och så en pinne med en sliten svensk flagga.
Kim Lantz kompletterar ”på 30-talet fanns idealet” med ”på 60-talet fanns idealet”, men det biter inte riktigt
Regin utnyttjar hörnen för att ge replikerna riktning och fart. Det är texten som på alla sätt dominerar här, långa stunder ligger föreställningen nära ett hörspel. Kent Andersson skrev i en uppbruten form där långa monologer presenterar individernas livsinställning. I de bästa stunderna sjunger orden i Anderssons poesi. Men här finns också ordmassor som har svårt att få fäste, trots skådespelarnas försök att hitta dynamik.
”Vad ska vi göra? Vad pratar vi om?” säger de vinddrivna. De påminner om en grupp håglösa skolungdomar som plötsligt fått en håltimme och inte vet hur de ska begagna den. Anderssons angrepp på 1960-talets politik kan förstås överföras på dagens situation. Kim Lantz kompletterar ”på 30-talet fanns idealet” med ”på 60-talet fanns idealet”, men det biter inte riktigt, trots de återkommande frågorna; sveken, byråkratiska floskler, utnyttjandet av kvinnan, klassklyftorna och patetiska solidaritetsförsök med de utsatta.
Temperaturen höjs något när främlingen kravlar upp på flotten och gruppen inser att det finns fler som kommer. Då öppnar den ikoniska pjäsen med sin varsamma iscensättning ett varande sår.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Våra privata liv” på Teater Tofta
LÄS MER:Recension: ”Svansjön” på Göteborgsoperan
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
