I början av F. Scott Fitzgeralds roman ”Den store Gatsby” (1925) bekänner den unga hemmafrun Daisy för sin syssling Nick hur olycklig hon är med maken Tom. När hon slutar tala inser han att det hon sagt inte är på allvar: ”Det var som om hon just hade hävdat sitt medlemskap i något förnämligt hemligt sällskap där hon och Tom ingick.” Daisy ler förnöjt. Det hela framstår som ett påhitt med syfte att locka fram en reaktion.
När den ungerske regissören Janos Szaz gör pjäs av boken tycks konfliktlinjen gå just där, mellan det hjärtlösa paret och de som hamnar i deras väg: Toms fattiga älskarinna Myrtle, Daisys före detta pojkvän Gatsby. Daisy och Tom härskar inte bara genom sina gamla pengar, utan genom sin avsaknad av sensibilitet. Anna Åström spelar Daisy med kyligt klingande röst och Robin Stegmars Tom är skrämmande sliskig. Att styras av känslor blir här att göra sig svag.
Samtidigt är föreställningens grundton utpräglat romantisk. I den inledande scenbilden är allt draperat i vita skynken. Ljussättningen får dem att likna marmor. Romanens berättare Nick har dessutom delats upp i två. Niklas Falk gör den åldrade versionen som blickar tillbaka på det som var. Han kommer åkandes in på scen i rullstol, klädd i svart polo med en hög papper i knät. Det verkar som att han blev författare trots allt.
Hannes Fohlins Gatsby har en perfekt megaloman, pojkaktig charm. Han gör entré iförd tracksuit från Adidas och slänger sedlar på publiken.
Emil Ljungestig spelar en söt och bortkommen ung Nick, liten till växten, som att han krympts i det egna minnet. I en scen knyter hans granne Gatsby på honom en orange flytväst. Gesten balanserar mellan omsorg och dominans. Det är en tydlig bild för hur Nick kastas in i skeenden som han inte kan styra alls. Så är han ju inte heller stadd vid kassan – det enda som verkar spela roll.
Så har i alla fall Gatsby tolkat Daisys avvisande fem år tidigare. Då var han fattig. Nu är han rik. Alltså borde han kunna få henne tillbaka? Hannes Fohlins Gatsby har en perfekt megaloman, pojkaktig charm. Han gör entré iförd tracksuit från Adidas och slänger sedlar på publiken. Sedan dj:ar han uttråkad på sina eviga fester. De svartklädda gästerna utför något som närmast liknar en rituell dans.
Fast när han äntligen får kontakt med Daisy vaknar han till liv. I andra akten framför han med oemotståndligt gott självförtroende en punklåt om sig själv, innan han svidar om till rosa kostym för att äta lunch hos Tom och Daisy. Pjäsen är på idealisten Gatsbys sida.
När fyra dansare tolkar berättelsens mörka underström sker det koncentrerat. Detta är en föreställning som nyttjar sina tre timmar, snarare än fyller ut dem.
Janos Szaz använder sig av den moderna scenkonstens vanliga tricks, typ videoprojektioner och technomusik. Men det fungerar! Kanske för att inget görs onödigt långdraget. När fyra dansare tolkar berättelsens mörka underström sker det koncentrerat. Detta är en föreställning som nyttjar sina tre timmar, snarare än fyller ut dem.
Nog är det lite sorgligt att det ska kännas som ett undantag. Detsamma gäller för hur scenograferna Marton Ághs och Henrik Ekbes använder Stadsteaterns stora scen, som här verkligen får vara just stor. Och föränderlig. En soffgrupp placerad på en avsats i trä fungerar som Daisys och Toms vardagsrum. Senare lyfts den upp i några meter i luften – med Daisy i.
Hon sitter ensam och dricker. Under henne festar Tom med Myrtle (en utmärkt flamsig Eline Høyer) och vänner i en lägenhet i stan. Älskarinnan bor med sin make som är bilmekaniker (en lika utmärkt hotfull Anders Berg) i något som kallas ”dalen av aska”. Då den besöks öppnas avsatsen upp och blottar en rökig verkstad. Gatsby håller i sin tur till på en stor segelbåt. När den dyker upp ur golvet får jag känslan att vad som helst kan hända.
Detta är, gissar jag, en föreställning som har kostat mycket pengar. Och det är förstås helt rätt. Tänk vad hemskt det kunde blivit med en Gatsby i billig flapperkostym på en halvtom scen! Dessutom är det den första föreställning som nya konstnärliga ledaren Linda Zachrison ansvar för själv. Det bådar gott för Stadsteaterns framtid.
Visst kan man bli trött på alla dessa romaner som görs till pjäs. Men ”Den store Gatsby” är ju en bok som på sätt och vis handlar om teater, om hur Gatsby lurar och förför, fast med ett högre syfte. Det är just vad man vill vara med om som publik. Scenkonst är i grund och botten också romantik.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Gatsby handlar om så mycket mer än en klassresa
LÄS MER:Kulturhändelserna du inte får missa i höst
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
