Robert Desnos var en av de känsligaste kärlekspoeterna i sin generation. Han föddes i Paris år 1900 och tillhörde således en årskull som inrymde många känsliga personer som diktade om kärlek, men det var något speciellt med hans poesi. Under några fruktbara år i 20-talets början umgicks han med surrealisterna. Ingen kunde begripa hur han bar sig åt när han improviserade fram sina undersköna poem, och han bekymrade sig knappt om att spara lapparna som han skrivit ner dem på. Enligt André Breton, surrealismens banérförare, var Desnos den som kommit "den surrealistiska sanningen närmast". Han beskrev Desnos som ett "medium", en länk mellan drömmens underbara värld och den gråa verkligheten.
I Sverige hyste författaren Gunnar Ekelöf ett livslångt intresse för den franske poeten. Så tidigt som 1931 publicerade han några Desnostolkningar, vilka var bland de tidigaste surrealistiska dikterna som översatts och publicerats på svenska.
Fadern Lucien var bördig från Normandie men hade i unga år sökt sig till den franska huvudstaden. Han arbetade upp sig i matvaruhandeln som var centrerad kring de nu rivna Hallarna. Genom giftermålet med Claire, född Guillais, tog han steget in i den parisiska bourgeoisien. Paret fick två barn. Robert växte upp med sin storasyster på olika adresser i de folkliga kvarteren mellan Hallarna och Bastiljen. Hans uppväxtvärld påminde de miljöer som Émile Zola tidigare skildrat i romanen ”Hallarna”. En värld som myllrade av intensiv rivalitet, djärva initiativ och förlorade illusioner.
Ibland skrev han inte ens ner dikterna, utan utsade dem bara med en något sjungande röst.
Robert var ett meditativt barn som tidigt öppnade sina sinnen för stadens skönhet. Han fascinerades av gatans hjältar och antihjältar, Bonnots rövarband och Musidoras vampyrkyssar, förryckta präster och politiker, originella bankrånare och fördömda poeter, tjuvaktiga älskarinnor och liken som nästan dagligen fiskades upp ur Seine. Hans Paris blev aldrig etablissemangets och institutionernas Paris, aldrig staden med de gyllene kupolerna som skimrade på vänstra stranden. Livet igenom förblev han lojal mot den parisiska folklore som han så att säga fått i sig med modersmjölken. Han kom från en tid då det varken fanns radio eller smartphones – och då det alltjämt var Jules Vernes äventyrsromaner och Victor Hugos kontrastrika dikter som satte ungdomens fantasi i rörelse!
En omfattande läsning kom, tillsammans med intrycken från stadslivet, att utgöra grunden för Desnos mångsidiga författarskap, vilket kring millennieskiftet utgavs i en samlingsvolym på drygt tusen sidor. Där finns några av det franska språkets allra vackraste kärleksdikter, de flesta tillkomna när Desnos var försänkt i en hypnotisk dvala. Ibland skrev han inte ens ner dikterna, utan utsade dem bara med en något sjungande röst som genom fonografiska inspelningar har bevarats åt eftervärlden. Vid hans sida satt hans vänner surrealisterna, redo att nedteckna vad oraklet-diktaren yttrade.
”Så länge har jag drömt om dig
att du förlorar din realitet
Finns det ännu tid att upphinna denna skugga
och på dess läppar trycka den kyss
som skall framföda den röst som är mig så kär?”
Desnos och hans jämnåriga drabbades djupt av första världskriget. Han blev inkallad sommaren 1918, men det vanvettiga blodbadet hann ta slut innan han fick förflyttning till fronten. Den som var ung på 20-talet – "les années folles" – stod i ett nära förhållande till döden. Man hade överlevt skyttegravarna och lurat den spanska sjukan och tuberkulosens tysta ängel väntade runt kröken. Kriget hade blottlagt den västerländska civilisationens skörhet. De unga konstnärerna ville göra något konstruktivt av den ångest som detta blottläggande hade givit upphov till. Att läsa surrealisternas dikter, att betrakta deras tavlor, är som att vandra på en loppmarknad där vrakspillrorna från en skeppsbruten civilisation bjuds ut för en spottstyver. Icke desto mindre hade symbolerna, lösryckta ur sitt sammanhang, ännu kvar sin betydelse för dessa unga människor; en betydelse som senare generationer kanske inte riktigt har samma känsla för.
Desnos var en levnadskonstnär, en gatupoet som levde halva sitt liv på brasserier och biografer. Han följde aldrig i faderns fotspår i firman och skaffade sig inte heller någon akademisk utbildning. I denna mening förblev han trogen sin revolterande ungdoms ideal, till priset av att han blev utan ekonomisk trygghet och social ställning, sådant som kanske blir viktigare med åren. Emellertid gjorde hans breda kontaktnät det lätt för honom att få diverse jobb, i vilka han kunde få utlopp för sin konstnärliga talang. Han skrev i tidningarna om jazz, böcker och film. Han skrev även filmmanus och arbetade ett tag för radion. I en av Patrick Modianos senaste romaner citeras en film som Desnos har skrivit manus till.
Att läsa surrealisternas dikter är som att vandra på en loppmarknad där vrakspillrorna från en skeppsbruten civilisation bjuds ut för en spottstyver.
Under 30-talet varnade han i Parispressen för den fascistiska faran. I juni 1940 marscherande tyskarna in i Paris och det dröjde inte länge förrän den barnlöse Desnos – med livet som insats – gick in i motståndsrörelsen. Han hade just fyllt 40 och börjat intressera sig för sina normandiska rötter. Vid denna tid skrev han att "det som betyder något inte är det som finns kvar utan det som man är". En vinterdag kom Gestapo och knackade på hans dörr på rue Mazarine i sjätte arrondissementet där han bodde med Youki, hans käresta sedan 11 år. Desnos deporterades och dog i tyfus i koncentrationslägret Theresienstadt i juni 1945.
För ett par år sedan träffade jag Jacques Fraenkel på ett av de gamla konstnärscaféerna i Montparnasse. Han var brorson till läkaren och kulturpersonligheten Théodore Fraenkel, som varit en av Desnos närmaste vänner och förvaltare av dennes kvarlåtenskap. Familjen Fraenkel var av judisk börd och Desnos hjälpte dem under den tyska ockupationen. Jacques hade egna minnen av hur Desnos brukade besöka familjen under kriget. Vid ett av dessa tillfällen hade Fraenkels far pekat på honom och sagt till sin son: "Glöm aldrig den mannen!" Nu är det endast få människor kvar i livet som kan minnas Desnos, denne poet och frihetskämpe som aldrig förlorade kontakten med tillvarons skönhet.
Läs fler texter av Robert Azar:
LÄS MER:Min del av Göteborg: Långgatorna av Robert Azar
LÄS MER:Den svenska neutraliteten är inget nytt påfund
LÄS MER:Recension: ”Königsberg” av Helena Granström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
