Fjolårets Hollywoodstrejk är den största Pyrrhusseger drömfabriken har skådat. Manusförfattare och skådespelare fick marginellt bättre villkor – ekonomiska förbättringar som hade ätits upp av inflationen när strejken var över.
Att Hollywoods fotarbetare, som måste ta extrajobb på hunddagis för att klara hyran, är kritiska mot studiochefer som tjänar 250 miljoner dollar om året är förstås rimligt. Men utmaningen mot filmens framtid ligger mindre i överbetalda chefer och mer i att pengarna länge har forsat bort från filmen och in i techbolagen. Unga väljer Tiktok över strömningstjänster och Youtube drar in lika mycket som Netflix. Med artificiell intelligens, vars konsekvenser drev på rädslan som ledde till fjolårets strejker, kommer detta accelerera.
Det är svårt för Hollywood, för att inte tala om mindre nationella filmindustrier som den svenska, att konkurrera. Sociala medier kapitaliserar ju på råvaran som vi själva skapar och sprider. Samt på inte så gratis innehåll: Facebook är fyllt av material från traditionella medier, men annonsmarknaden har rört sig från dessa till de sociala plattformarna.
Det är ingen nyhet att den här utvecklingen påverkar det offentliga samtalet; algoritmer formar filterbubblor och företag som Meta censurerar utan transparens våra flöden. Vilket gör det till en central yttrandefrihetsfråga. Ändå, som filosofen Shoshana Zuboff har visat i boken ”Övervakningskapitalismen”, bidrar många av oss motståndslöst till denna nedåtgående spiral. Det är svårt att veta hur man ska kliva av eller förändra tillståndet, trots att det påverkar allt från lokaljournalistikens överlevnad till demokratiska val.
Med AI står filmen, liksom all kultur, inför förändringar med ännu större konsekvenser för människan. Och det är fascinerade hur lite kultursidorna talar om det.
För den stora förändringen är att vi står inför ett skifte där konsten och kulturens speciella ”kommunicerande” funktion är på väg att rubbas.
Med risk för att låta som en luddit, så var Hollywoodstrejkernas ambition för liten. Deras främsta krav – och det borde ha varit globalt eftersom det handlade om mer än dåliga arbetsvillkor i Los Angeles – skulle ha varit ett stopp för film- och tv-produktion. Tills vi har börjat besvara frågan om hur artificiell intelligens – eller med Rasmus Fleischers bättre begrepp: syntetisk media – ska få matas med mänsklig kultur (Aftonbladet 15/4/23).
I stället antogs efter strejken en halvmesyr: filmstudios får använda AI, men manusförfattare vars arbete har skannats och används ska få upphovsrättslig ersättning. Vilket knappt är grus i maskineriet. För det ett AI-verktyg spottar ur sig är svårt att knyta till en enskild upphovsperson.
Ett exempel på den mängd material som verktygen kan bestå av: Den 26 juni ville Meta börja skrapa data från europeiska sociala medier-konton – bland annat Facebook och Instagram – för att mata sina generativa AI-program. De tvingades pausa efter en begäran från den irländska dataskyddsmyndigheten, men intentionen kvarstår. I resten av världen är det redan igång. En guldgruva inte bara för Meta själva, utan i eventuell framtida vidareförsäljning till just kreativa branscher.
Vad som skedde under strejken var alltså inte bara att skådespelarna och författarna förlorade pengar, utan att techbolagen kan fortsätta den rovdrift som alltmer avancerat läser in även böcker, filmer och fotografier.
Som författare är det en märklig föreställning att man ska arbeta några år på en bok som sen används för att ”lära” en maskin något – vilket sedan står ”fritt” att användas av andra. Fritt är det ju inte: Techbolagen tjänar pengar på mig. Vi kreatörer ska i bästa fall kämpa för en minimal upphovsrätt, trots att det AI genererar är något annat än det rakt av kopierade. Därför krävs att vi tänker nytt och kreativt kring de här frågorna. Och det borde ha inletts för flera år sedan.
För den stora förändringen är att vi står inför ett skifte där konsten och kulturens speciella ”kommunicerande” funktion är på väg att rubbas. Avförtrollas, för att använda ett omodernt uttryck.
Människan sätter något på spel när hon skapar. Hon vill bli hörd, sedd – förstådd eller upplevd. Vill beröra något i dig. Kommunicera över våra skillnader. Det stärker vad det innebär att vi är människor: att vi trots yttre olikheter i grunden är lika när vi når (eller försöker att nå) varandra. Gunnar Ekelöf fångade det i dikten ”Färjesång”, i ett av den svenska poesins mest kända citat: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”.
Den tanken om konstens och kulturens humanistiska möjligheter har alltid motarbetats av diktaturer (ett gott bevis på att tesen stämmer). Nazisterna underkände den på rasmässiga grunder, kommunisternas på klassmässiga och du hittar andra variationer i teokratier och bland etnonationalister.
Frågan är vad det kan komma att innebära om merparten av den kultur vi konsumerar inte bara produceras i vår filterbubbla – utan av den?
Föreställningen motarbetas även av dem som vill hävda att en konstnär måste ha ett visst kön, hudfärg, sexualitet eller etnicitet för att få gestalta saker. Och att det bara är den med samma uppsättning yttre faktorer som fullt ut förstår verket. Det förenar – som en radda filmbråk vi har sett om korrekt kön eller hudfärg på superhjältar och sjöjungfrur – progressiv identitetspolitik och reaktionära etnonationalister.
Det är heller inte olikt de gränsdragningar etnonationalister vill göra om vem som kan vara en bärare av svensk kultur och europeiska värderingar.
Strax före sommaren introducerades strömningsplattformen Showrunner där användare via AI kan skapa sina egna animerade serier (Hollywood reporter 30/5). Tekniken är i sin linda, och de AI-genererade ”South park”-klipp som bolaget bakom plattformen sprider är inte direkt eggande. Men att avfärda utvecklingen som harmlös – som att den inte kommer rubba filmvärlden i grunden – vore som att 1997 påstå att internet är en fluga.
Nej, kultur kommer inte att sluta produceras av människor. När AI-genererat innehåll växer kommer andra tjänster göra en marknadsföringspoäng av att deras musik, film och böcker är skapade av verkliga människor. Och precis som alla gånger i historien när massmedier växt kommer det gynna etablerade stjärnor som bara blir ännu större.
Men kultur som produceras av syntetiska medier – av plattformar som Showrunner – blir billigare. Och liksom gratis sociala medier underminerade traditionella medier som kostade pengar, kommer samma sak hända här.
Frågan är vad det kan komma att innebära om merparten av den kultur vi konsumerar inte bara produceras i vår filterbubbla – utan av den? Vad kommer ske när folk i en redan polariserad värld, där nationalism och etniskt stamtänkande växer, också i konsten alltmer väljer att se på den som liknar en själv? Det är långt ifrån det enda scenariot för kulturen. Men tillräckligt sannolikt för att vi behöver börja tala betydligt mycket mer om det.
Det finns nämligen en anledning till att Ekelöfs rader ur ”Färjesång” hör till det svenska språkets mest nötta: För att vi måste värna den botten som förenar oss människor.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Trumps väljare struntar i att han är en dömd brottsling
LÄS MER:Det som avslöjas här är mer än en rättsskandal
LÄS MER:Blunda inte för terrorn som Sofi Oksanen beskriver
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
