2017 blir Maria gravid med sitt första barn. När hon skriver in sig på barnmorskemottagningen berättar hon direkt om sin bakgrund. I ett tidigare förhållande blev hon misshandlad och hon har fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
För barnmorskan berättar Maria att hennes psykolog har varnat henne: Om hon går igenom något som är svårt eller påfrestande kan det visa sig att hon är mer skör psykiskt än vad hon själv tror. Psykologen har särskilt nämnt förlossning som en potentiellt svår situation. Därför är Maria inställd på att ta emot hjälp.
När hon kommer till Auroramottagningen är det inte med övertygelsen att ett kejsarsnitt är det bästa för henne. Hon vill föda sitt barn på det sätt som är bäst för både Maria och hennes barn. Hon beskriver sig själv som öppen för mottagningens expertis.
– Aurorabarnmorskan frågade mig ”vad är det du är så rädd för?”. Jag sa att jag har fått panikångestattacker förr, jag är rädd för att det ska hända igen. Hon svarade: ”Det behöver du inte oroa dig för, för när man föder barn är kroppen så upptagen med att föda barn att man inte kan få en panikångestattack.”
”Ångest under förlossning inte farligt”
Auroramottagningens chef Margareta Risenfors kan inte kommentera det här enskilda patientärendet, men hennes uppfattning är att det är ovanligt med en panikångestattack under en förlossning.
– Att bli rädd och få ångest under en förlossning är inte farligt även om det kan upplevas väldigt obehagligt. Man kan bli rädd och drabbas av ångestsymtom. En del av behandlingen inför förlossningen handlar om att hjälpa kvinnan att få strategier att förstå och hantera detta.
Maria får veta att ett kejsarsnitt på en förstföderska inte är ett alternativ över huvud taget. Hon tänker att hon får göra det bästa av situationen.
De efterföljande mötena handlar om hur hon ska få stöd under förlossningen. Ett förlossningsbrev skrivs. Maria ska inte lämnas ensam på rummet och inte tvingas till ryggläge. En utdragen förlossning ska undvikas och hon ska få smärtlindring.
”Ingen tittar mig i ögonen”
Marias vatten går en tisdag, men inga värkar kommer. På torsdagen blir vattnet mekoniumfärgat – ett tecken på att det ofödda barnet är stressat – och väl på sjukhuset sätts förlossningen i gång med läkemedel.
– Men ingen berättade för mig om riskerna med igångsättning, som utdragen förlossning, värkstormar och akut kejsarsnitt. Inget alternativ presenterades.
Maria beskriver de följande timmarna som fruktansvärda, och säger att allt som ska undvikas enligt planeringen i stället inträffar. Smärtlindringen dröjer flera timmar, och en stressad barnmorska springer mellan olika rum. Barnets värden ser inte bra ut. En läkare kommer för att ta prover, men får inte till det. Det drar ut på tiden medan Maria ligger i ryggläge.
– Jag ville komma upp. Jag försökte ta ner mina ben, men någon höll fast mig och sa ”nej ligg kvar, vi är inte klara”. Paniken steg i kroppen. Jag fick tunnelseende. Det här med att sitta fast var en stor grej för mig. Att vara tvungen, att inte komma loss, att känna hjälplösheten och skräcken inför att någon håller på och bestämmer över en.
Ett beslut fattas. Personalen förbereder för ett akut kejsarsnitt.
– Efter det tittade ingen mig i ögonen längre. Jag skulle bara hanteras, som ett boskapsdjur. En kropp där det inte bor någon. Jag var så rädd, jag låg i fosterställning och grät.
Hon har svårt att uppfatta vad personalen säger, och kan inte kommunicera med dem. När hon ska uppge sitt personnummer lyckas hon inte.
– Då är det en manlig sköterska som tar jättehårt i min hand rakt över en infart, för att kunna läsa på lappen. Det gör riktigt ont. Det var den oförsiktiga hanteringen av en man som gjorde att det bara knäppte till i mig. Det var samma som när jag blev misshandlad. Jag måste fly.
Hon tar sig ur sängen och försöker springa, men får inte upp dörren. Hennes partner hinner ifatt. Maria ser att han är ledsen, och han ber henne att göra det för hans skull om hon inte orkar för sin egen. Hon ger upp.
– Jag har inget val nu. Jag kommer inte ut härifrån. Jag får gå och lägga mig på slaktbänken, minns hon att hon tänker.
När hennes bebis läggs på bröstet känner hon bara äckel och avsmak.
– Jag kände att jag inte ville ha det här barnet. Det var bara en arbetsuppgift jag var tvungen att utföra, att ta hand om honom. Att genomgå det här traumat var tydligen min uppgift och jag kunde inte göra något åt det.
Maria råds att inte vara ensam med sitt barn
Efter förlossningen söker hon på eget initiativ upp Auroramottagningen igen. Allt de hade sagt blev tvärtom, fast de var så säkra, och det ville hon berätta.
Hon förväntar sig en ursäkt och att de ska se över sitt arbetssätt, eftersom utgångspunkten måste vara att mamma och barn ska må så bra som möjligt. I stället möts hon av en ryggtavla.
– Hon gjorde något på datorn med ryggen vänd mot mig och sa att jag får vända mig till min vårdcentral.
Att det går till på det här sättet är inget mottagningens chef Margareta Risenfors känner igen.
– Det är alltid tråkigt när det inte blir bra. Vi kontaktar alla patienter efter förlossningen för att vid behov erbjuda ytterligare stöd, säger Margareta Risenfors.
I fallet Maria hände inte det. I stället är det BVC som fångar upp Marias dåliga mående, och det blir flera omgångar terapi: psykolog kopplad till BVC, gruppterapi för deprimerade mammor och en ny PTSD-behandling. Hon blir sjukskriven från sin föräldraledighet och råds att inte vara ensam med barnet.
Bland annat går hon i kognitiv beteendeterapi, KBT. Det är den terapiform som Auroramottagningen på Östra sjukhuset framhåller sin kompetens i. Maria beskriver en tydlig skillnad i sin upplevelse av KBT hos en psykolog och behandlingen på Auroramottagningen.
– KBT utgår från att en patient frivilligt går in i ett förändringsarbete. Man vill göra det, man vill förändra sin attityd och bearbeta sina rädslor. En graviditet är inte ett lämpligt tillfälle att möta alla sina gamla trauman. De kör lite KBT på en utan att förklara det från början. De vill gräva i vad man är rädd för och trycka på de sakerna. De inhämtar inte godkännande.
Anmälde försent
Det tar Maria åtta månader av terapi innan hon accepterar barnet som sitt, och över två år för att någorlunda komma på fötter som människa. Hon försöker få svar på hur riskbedömningen gjordes i hennes fall, men upplever inte att hon får någon respons. När hon Ivo-anmäler Auroramottagningen läggs det ner direkt, eftersom det gått mer än två år.
– Nu har jag och min son en fin relation men jag kommer alltid undra om det här har skadat honom. Om jag var kall och frånvarande. Jag kommer alltid att sörja de första åren. Att jag inte kunde vara en bra mamma.
FOTNOT: Maria heter egentligen något annat.
LÄS MER:Det svenska kejsarsnittet – granskningen i korthet
LÄS MER:Oron tog över – Julia funderade på att själv skära ut sitt barn
LÄS MER:Din åsikt: Ska kejsarsnitt vara fritt eller reglerat?
LÄS MER:”Där forskning och riktlinjer saknas frodas orättvisa lätt”
LÄS MER:Förlossningsläkaren: ”Att neka ett kejsarsnitt är förmynderi”
LÄS MER:Vårdens tävlingsmoment: Minska antalet kejsarsnitt
LÄS MER:Aurora i Göteborg överrepresenterade hos Ivo
LÄS MER:Klinikernas egna enkätsvar – därför beviljas inte snitt
LÄS MER:Ryktet: Hit ska du inte gå om du vill ha kejsarsnitt
