Så smakar Norénpjäsen ”Bobby Fischer bor i Pasadena”

Vad har en Michelinkock och Lars Norén gemensamt?

Syrlighet, visar det sig.

På Folkteatern kommer dramatikerns kända pjäs ”Bobby Fischer bor i Pasadena” att sättas upp i höst. Men inte som en ”vanlig” teaterproduktion. Publiken kommer mitt i dramatiken att få tugga i sig en avsmakningsmeny.

– Vad sa du nu? Har flera frågat när jag berättat om projektet. Många blir förvånade och nyfikna, säger Frida Röhl, pjäsens regissör samt konstnärlig ledare på Folkteatern.

Att äta i samband med teater är inget ovanligt. De flesta teatrar har i dag en restaurang knuten till sig som går att besöka innan eller efter en föreställning. Vid revyer är det också vanligt att äta en bit till bords framför scen. Men det vi talar om här är något nytt: En teaterföreställning där tillagning och servering av mat har inkorporerats i själva berättelsen.

Allting sker i scenen, på scenen, i samklang med scenen och skådespelarna. Både maten och publiken är en del av hela arrangemanget. Teaterbesökarna sitter i samma sfär som skådespelarnas karaktärer, alla känner samma dofter, hör samma ljud från en sjudande kastrull.

I tv-versionen sticker avsaknaden av mat ut

”Bobby Fischer bor i Pasadena” kretsar kring en familj om fyra. Mamma, avdankad skådespelare, pappa, egenföretagare, brodern som är autistisk, och dottern, alkoholiserad lärare. Efter ett teaterbesök samlas de i sitt hem och försöker under en kväll, natt och morgon förgäves att nå varandra. Ingen mår vidare bra. Pjäsen tar upp detaljer som familjemedlemmar försöker dölja dels för varandra, dels för omvärlden. Allt det man skäms över, det pinsamma. I den här familjen innebär det missbruk och diagnoser. Frida Röhl beskriver det som att Norén ”pillar på det som vi i samhället föraktar och ser ner på”.

Pjäsen såg jag som tonåring och blev helt tagen. Den gick rakt in i mitt system.

Att väva in bespisning i en teaterföreställning, och just en ångeststinn Norénpjäs, kanske inte känns helt givet. Frida Röhl erkänner att det finns många andra pjäser som skulle vara mer självklara att blanda in måltider i. Men för henne har både ”Bobby Fischer bor i Pasadena” – som 1990 gick på tv med Lena Nyman, Stefan Sauk, Betty Tuvén och Bengt Blomgren i rollerna – och det privata intresset för mat legat och puttrat länge.

– Pjäsen såg jag som tonåring och blev helt tagen. Den gick rakt in i mitt system. Lena Nyman var också en av mina största idoler, hon är en stor anledning till att jag började med teater. Sedan är hela berättelsen så gripande. Det är ju något med Norén … Vi har Norénjul, Norénmiddag – oavsett hur mycket eller lite man har läst eller sett av honom finns en relation till hans berättelser. När man tänker på Norén associerar nog folk ofta till familjer som är elaka mot varandra. Det är en sådan stark känsla, och det går att kroka i det med mat. På något vis gifte sig idéerna där, säger Frida Röhl.

Hon tycker också att det är roligare att göra matteater av en pjäs utan några uppenbara matkonnotationer. Det har krävt avancerad hjärngymnastik. I den tv-produktion som Frida Röhl såg som tonåring sticker snarare avsaknaden av mat ut. Karaktärerna äter ingenting. Bara i öppningsscenerna serveras juice och en klase vindruvor.

Vi pratade mycket om vad man själv gör efter att man varit på bio eller teater.

– Nej de äter ju inte … Så vi har jobbat mer med tiderna på dygnet, säger kocken Gustav Knutsson, som vanligtvis driver stjärnkrogen Bhoga, just nu stängd för renovering. Hans uppdrag är att tolka manuset i form av en meny.

– Det är en kvällsscen till exempel. Vi pratade mycket om vad man själv gör efter att man varit på bio eller teater. När man kommer hem vill man kanske ha något att dricka och lite snacks. Sedan finns det en nattscen och då blir det annorlunda, liksom i morgonscenen. Då blev det naturligt att jobba med frukost. Inte så att maten är så frukostbaserad utan snarare kring hur den serveras.

Det serveras tre måltider i tre akter

Lars Norén byggde upp sin pjäs i enlighet med schackpartiets tre faser: en spelöppning, ett mittspel och det avgörande slutspelet. På Folkteatern blir det tre måltider i tre akter. Det finns en rytm i det, och man kommer att bli mätt, konstaterar Frida Röhl.

– Det är som tre sittningar eller situationer kan man säga. Men det var roligt, Gustav sa att han ville ha in något syrligt, och då sa jag att han kunde tänka på mamman i pjäsen. Och då hände något, jag vet inte riktigt vad som fungerade med det, men du såg syrligheten, säger hon och tittar på sin kollega.

Gustav Knutsson skrattar.

– Ja precis, det är det som har varit det svåra, att hitta alla sådana detaljer. Men just nu fungerar det bra i mitt huvud. Det är kul att man kan få det här att bli ett samarbete. Det är ändå konstformer båda två men också olika former av kultur; teaterkultur och matkultur. Det är en väldigt rolig process, säger han.

Just mamman i pjäsen är som sagt särskilt syrlig i sin karaktär. Sur som en citron. Passande då att Gustav Knutsson älskar syra – och att just citron är en favorit hos både Frida Röhl och Lars Norén själv.

– Jag har gjort lite efterforskningar, och han gillade mat mycket, som citron. Citronkakor, säger Frida Röhl. Norén har ju varit konstnärlig ledare här och var min företrädare så vi har kollegor som jobbat med honom. Jag frågade en person som var nära honom och hon sken upp och sa att Lars hade älskat det här. Och det tror jag med. Att man försätter teatern på nya marker.

Att laga mat kräver en enorm koncentration i att få till allting. Så är det med skådespeleri också.

Just familjekonstellationer i förhållande till restaurang- eller köksmiljöer verkar ha fastnat i Norén från tidig ålder. Miljöerna återkommer i flera av hans stora verk. Dramatikern växte under delar av barndomen upp vid ett hotell i Skåne, där hans pappa arbetade som källarmästare. Kanske insåg han redan då att det här med att äta tillsammans är lika mycket en familjär affär, som ett matbordets teater.

– Teatern och köket är båda två världar som kräver yttersta precision. Att laga mat kräver en enorm koncentration i att få till allting. Så är det med skådespeleri också. Att i ett specifikt ögonblick få fram det som ska fram. Det är det som är den största utmaningen för oss, att båda världar ska få plats i samma rum, säger Frida Röhl.

Gustav Knutsson nickar instämmande. Han förklarar att besökarna också kommer att få möta en annan variant av avsmakningsmenyn som grepp. Måltiderna skiljer sig till exempel mycket från varandra. Under ett klassiskt restaurangbesök med flera serveringar kommer rätterna i ett visst flöde. Först lättare rätter, stegvis blir det tyngre och sist dessert.

– Här är det inte så alls i och med att vi försöker följa rytmen i pjäsen och specifika tider på dygnet, säger han.

Du tänkte aldrig att det här var en knäpp idé, att laga mat mitt i en pjäs?

– Nej, jag tänkte bara på hur det ska gå till så att det blir bra, säger han och fortsätter:

– Det är ju också något som man inte får chansen att göra så ofta, om någonsin. Jag har aldrig gjort något liknande.

Annorlunda utmaningar att tackla på scen

Gustav Knutsson hade tidigare ingen direkt relation till Norén och erkänner att han sällan går på teater. Det kommer att förändras den här hösten. Två små köksmoduler ska byggas upp i scenrummet. Och utöver fyra skådespelare kommer det att vara två kockar, några servitörer, liksom foajévärdar, som rör sig i rummet.

– Det är helt nya problem som vi tacklar i den här produktionen, som hur mycket fläkten i kylskåpet låter när vi vill ha det tyst i en viss scen, säger Frida Röhl.

– Eller hur man gör för att induktionsplattor ska sluta pipa, tillägger Gustav Knutsson.

– Hur mycket vatten vi kan ta in, om det behövs en frys och om vi då behöver bygga en specifik ljudisolering till den, avslutar Frida Röhl och pustar ut.

Publiken om 40 personer kommer att få sitta lite huller om buller, inte runt bord – men exakt hur det kommer se ut vill de inte avslöja. Vad menyn innehåller är också hemligt. Än så länge har Gustav Knutsson inte börjat provlaga rätterna. I mitten av oktober börjar repetitionerna.

Hur kan man utforska mötet mellan matkultur och teaterkultur – kan man putta ut teatern i något annat, eller putta in något annat i teatern?

– Det kommer att vara väldigt annorlunda. Det är en liten produktion sett till antal folk och att vi är på Lilla scenen, men det är inte en liten produktion i och med allt som vi gör med den. Jag ser det som ett experiment. Från min sida som konstnärlig ledare är det här i linje med vad Folk ska vara. Jag har alltid velat att det ska vara en plats som lever. Det är inte en stadsteater, ingen ungdomsteater, så vad är det här lilla hörnet? Därför finns det en liten trevare i produktionen. Hur kan man utforska mötet mellan matkultur och teaterkultur – kan man putta ut teatern i något annat, eller putta in något annat i teatern? säger Frida Röhl.

Den sista november har ”Bobby Fischer bor i Pasadena” premiär och visas främst under december och några få datum i januari. Förhoppningen är att besökarna ska gå därifrån med en helt ny slags upplevelse, oavsett om de gillar pjäsens upplägg eller inte.

– Det man fick öva på på scenskolan var ju sinnena: att känna, se och höra. Mat är väldigt sinnligt. Om Norénpjäsen och familjedramat får adderas av de här andra sinnena genom maten, kanske man blir berörd på ett nytt sätt via smaklökar och lukt. Publiken får som ett sinne till, säger Frida Röhl.

LÄS MER:Teater, dans och opera – stor guide till scenhösten i Göteborg 2024

LÄS MER:Hannes Fohlin förvandlas till Gatsby på Stadsteatern

LÄS MER:Michelinkrogen Bhoga tvingas stänga i ett år

TEXT

Karin Frid