Jag har bott i denna stad under många år, och är egentligen lugn. Jag vet vad en göteborgare är, och jag vet vad en göteborgare inte är. Jag vet att medborgare här intresserar sig för annat än bara skaldjur och hav.
Göteborgare är ett enkelt, kamratligt släkte. De vill bara leva gott, undvika smärta, slippa tänka alltför mycket på döden. De är precis som alla andra.
Jag vet allt detta, och tar sedan nians spårvagn hem från jobbet. Det är en sen kväll och nästan alla säten är tomma. Vid Brunnsparken öppnas dörren, och en förfriskad man kliver på. Vi passagerare vet det inte ännu, men vår kupé har fått besök av en diktare.
Han står vid grinden till njutningens trädgård, men kommer inte in.
Mannen har röd regnjacka och böjd keps. I ena handen håller han en ryggsäck, försedd med små hjul. I den andra bär han något viktigt: en spräckt hink.
Denna hink är inte öppnad, men har ett mindre hål i botten. Den är också fylld med två kilo skalade räkor. Mannen slår sig ner i sätet framför mig, och synar sin spann med något som bara kan beskrivas som aktning. Sedan inleder han en rörelse mot det spräckta hålet. Syftet är omöjligt att inte förstå: mannen ska extrahera räkkött.
Men hans handflata tycks vara för mullig och välnärd, kan inte passera genom hålet in till skaldjuren. Höger pekfinger söker, kanske spelar, över räkorna utan att nå dem.
För ett kort ögonblick lägger sig en skugga över mannens ansikte, och det går att förstå varför. Han står vid grinden till njutningens trädgård, men kommer inte in. Vi åker förbi Stenpiren, Pizzeria Barolo och Esperantoplatsen. Spårvagnskupén är laddad med betydelse och förväntan.
Han plockar upp tre räkor, suger in dem mellan läpparna, och möter därefter Kristus.
Plötsligt börjar mannen skaka ut räkor ur spannens hål, över det kornblå sätet bredvid sig. I vagnen reser sig genast en doft av kust och urin.
Han plockar upp tre räkor, suger in dem mellan läpparna, och möter därefter Kristus.
Denna dialog mellan man och hink fortsätter under cirka åtta minuter. Hemköp, Hängmattan och Baloo livs passerar förbi. Det luktar som om någon buljongkokar en kaskelot i hytten.
På ett vis har inte mycket hänt, så försöker jag tänka i sätet bakom mannen. Denne medborgare äter bara frysta havsdelikatesser med händerna, en tisdag, klockan halv tolv på en spårvagn. Det behöver inte betyda någonting. Men på samma gång förstår jag något annat: den största klichén stämmer. Göteborgare älskar skaldjur. Världen är inte svår, utan lätt.
Plötsligt kommer alla världens enklaste sanningar till mig, i ett och samma ögonblick. Tycker någon om dig kommer du märka detta. Ring dina föräldrar. Sluta jobba. Överväg att bli lite fet. Älska inte dig själv, det är ett alltför högt krav. Laga aldrig mer soppa. Solen är otrolig. Göteborgare älskar skaldjur.
Jag inser att Räkmannen har sprängt mig.
Varför möter jag honom just här? Varför lever han inte någon annanstans, i Marengo eller Jakarta? Han skulle kunna sitta med sin spann på en brasiliansk sidogata, bland avgaser och parfymerade kvinnor. Men han sitter och äter sina räkor på nians spårvagn i Göteborg. Livet är mycket enkelt.
LÄS MER:Göteborg och Västkusten i snöiga bilder från förr
LÄS MER:Alla kommer att älska Karlatornet
LÄS MER:Fransmännen behöver inte oroa sig - snus verkar vara nyttigt
LÄS MER:Vid Näckrosdammen sitter en man med en råtta i famnen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
