Desmond Tutu blev 90 år och hans kamp mot det vita förtryckarsystemet apartheid i Sydafrika var betydande. Han predikade som präst i den anglikanska kyrkan och senare som den förste svarte ärkebiskopen i Kapstaden om icke-våld, fred och försoning. Han belönades med Nobels fredspris 1984, medan Nelson Mandela fortfarande satt fängslad på Robben Island, och var en stark röst mot apartheid både i Sydafrika och internationellt. Han arbetade med fredsfrågor hela sitt liv och belönades bland annat av USA:s president Barack Obama med frihetsmedaljen. Han besökte Bokmässan i Göteborg 2014.
LÄS MER:Fredspristagaren Desmond Tutu död
Kom till Palmes begravning
När Desmond Tutu kom till Stockholm för Olof Palmes begravning 1986 ville han gärna tala om den styrka som den mördade statsministern visat när han ställt upp för den förtryckta svarta majoriteten i Sydafrika. Han grät när han mindes ett möte med Palme för att nästa sekund skratta mitt i en mening. När han såg mitt förvånande ansiktsuttryck tryckte han min hand och förklarade:
–Jag tänkte just på hur fantastiskt det är att en viktig känd vit politiker ställde upp mot apartheid. Och jag kan riktigt se framför mig hur överraskade de styrande i Sydafrika blev. Det får mig att skratta.
LÄS MER:"Han var Sydafrikas samvete"
Gav aldrig avkall på den fredliga vägen
När Desmond Tutu predikade i sin kyrka i Kapstaden var det just skratt och tårar som blandades, han fick församlingen att både jubla och gråta. Men han gav aldrig avkall på att det var den fredliga vägen som till sist skulle vara avgörande, både i det lilla privata och i det stora sammanhanget.
Tutu fick – efter Mandelas frigivning 1990 och val till Sydafrikas förste svarte president – uppdraget att leda den sydafrikanska sanningskommissionen. På ett plan uppfyllde Tutu förhoppningarna om att rättvisa skulle skipas. Många som drabbats fick möjlighet att berätta och deras lidanden erkändes. Men på ett annat plan blev besvikelsen stor. Flertalet förövare ställdes aldrig inför rätta och de vita styrande, som byggt upp apartheidsystemet och hållit fast vid det in i det sista, lagfördes inte heller. FW de Klerk, som var den siste vite ledaren, fick till och med dela fredspriset 1993 med Nelson Mandela.
Desmond Tutu försvarade sanningskommissionens försiktiga linje med att det viktiga var att fakta dokumenterades och att Sydafrika som nation kunde helas.
Tutu sade att Sydafrikas svarta hade mycket att tacka länder som Sverige för. Det internationella motståndet mot apartheid – med sanktioner som ett viktigt vapen – hade underminerat systemet.
– Men hur länge skall vi tacka och på vilket sätt, frågade Desmond Tutu när jag intervjuade honom i sakristian efter en gudstjänst i kyrkan i Kapstaden.
LÄS MER:Vännen om Desmond Tutu: en varm och generös person
Tackade Olof Palme
Statsminister Ingvar Carlsson hade besökt Sydafrika sedan Nelson Mandela valts till president och fått motta den sydafrikanska tacksamheten. Mandela hyllade Olof Palme och höll upp ett tummat tidningsurklipp med Palmes bild. Desmond Tutu reste sig upp under en middag och ropade:
– Tack, tack, tack.
Men 1999 kom statsminister Göran Persson till Sydafrika med en 700 personer stark delegation, flertalet från näringslivet, som ville dra nytta av Palmes antiapartheidpolitik och sanktioner som för övrigt flera av företagarna på den tiden varit tveksamma till. Affärer lockade. Sydafrika skulle förmås att köpa de svenska stridsflygplanen Jas 39 Gripen.
”En skam”
Och det var en upprörd Desmond Tutu, som där i sakristian, ställde frågan varför det moraliskt riktiga och viktiga svenska engagemanget mot apartheid nu tydligen skulle återbetalas med inköp av vapensystem.
– Vi behöver våra pengar till fattiga människor här som lider nöd. Till barn som varken får mat på bordet eller kan gå i skolan. Till sjukvård, till … jag kan inte räkna upp allt. Det är en skam att vi skall tvingas köpa stridsflygplan av Sverige. Vad skall vi använda dem till? Att bomba vårt eget folk med? Eller våra grannar?
Sydafrikas köp av planen ledde till en serie utredningar och anklagelser om mutbrott.
– Vad skall man säga sade Tutu när jag senare nådde honom på telefon.
Han var upprörd, påpekade att det var en skandal att affären blivit av.
– Helst skulle jag vilja gråta , sade han.
Och avslutade med sitt karaktäristiska skratt.
LÄS MER:Ett underbart liv är över – Tutu död
