Campus på Universitetet i Nicosia är folktomt och öde. Det är långfredag och det ortodoxa påskfirandet är i full gång.
Andreas Theophanous är professor i politisk ekonomi och ordförande för tankesmedjan Cyprus Center for European and International Affairs vid universitetet. När Turkiet invaderade ön var han 14 år, den 20 juli 1974.
Hans pappa skulle köra en skörd med hasselnötter till Famagusta tidigt på morgonen. Andreas fick följa med.
De hann inte komma långt innan de stoppades av den turkiska offensiven.
– Flygplan flög över oss och vi såg fallskärmsjägare hoppa ut. Vi hamnade mitt i invasionen och blev beskjutna. Tydligen misstogs pappas pickup för ett militärfordon. På något sätt lyckades vi mirakulöst undkomma. Att försöka förstå vad som hände och varför blev startskottet för min statsvetenskapliga bana.
Invasionen skedde fem dagar efter att den grekiska militärjuntan iscensatt en statskupp på Cypern. Målet var enosis, att förena Cypern med Grekland. Cypriotiska presidenten Makarios störtades. Hans anhängare mördades. När Turkiet invaderade den norra delen av ön var det under förevändningen att skydda de turkcypriotiska invånarna på ön. Dessutom menade Turkiet att de hade rätten att gå in militärt och återställa ordningen på ön, enligt 1960 års överenskommelse mellan garantmakterna Storbritannien, Grekland och Turkiet.
Sedan invasionen har ön varit uppdelad i två delar: grekcypriotiska Republiken Cypern i söder och turkcypriotiska Turkiska republiken Nordcypern i norr.
I år inträffar även årsdagen för folkomröstningen av den så kallade Annanplanen 2004 – liksom Cyperns inträde i EU. Planen var att förena Cypern genom en federation med två delstater. Förutsättningen för detta var att båda sidor gick med på planen. I folkomröstningen sade turkcyprioterna ja, men grekcyprioterna nej. Därmed gick planen om intet.
Andreas Theophanous tillhörde nej-kampanjen.
– Det var ett oanständigt förslag. Annanplanen skulle ha försämrat vår situation och hållit kvar garantmakterna som var en del av problemet från första början.
I praktiken hade ett ja till Annanplanen inneburit att ön knöts än mer till Turkiet. Dessutom skulle Turkiet få sina händer rentvådda och invasionen skulle legitimeras, menar Andreas Theophanous. Själv skulle han än i dag inte sätta sin fot i norr.
– Jag dömer ingen som väljer att göra det. Men jag personligen tänker inte visa mitt id-kort för att besöka en del av mitt eget land.
”Situationen är allvarlig”
Alla grekcyprioter håller inte med om det ställningstagandet. Andromachi Sophocleous, politisk analytiker som kandiderar i EU-valet för det pro-europeiska partiet Volt, är mitt uppe i sitt påskfirande med sin familj utanför Nicosia när jag når henne via videosamtal. Enligt henne är det väsentligt att nord och syd interagerar med varandra i det dagliga livet.
– Vad ska annars utgöra grunden för ett förenat Cypern? Vi måste förstå att det inte kommer komma någon utifrån med en magisk lösning, det duger inte att bara sitta och vänta på att lösningen ska falla i våra knän. Vi behöver ha en ökad närvaro i varandras liv. Det är det enda sättet vi kan göra det här på.
Det har skett viktiga framsteg de senaste årtiondena. Bland annat i form av gränsövergångar genom den FN-bevakade buffertzon som skiljer nord och syd åt. Nu sker ett stadigt flöde av folk mellan de två sidorna.
Mer kontakt mellan folken minskar rädslan och ökar förståelsen för varandra, menar Andromachi Sophocleous.
– Gränsövergångarna är väsentliga för kontakten mellan folken. Men samtidigt behöver vi erkänna för oss själva att situationen är allvarlig. Uppdelningen mellan nord och syd har blivit mer och mer befäst i folkets ögon.
Så länge dödläget mellan nord och syd fortgår ökar Turkiets inflytande över ön. Det är ingen hemlighet att politiska ledare, såsom turkcypriotiska presidenten Ersin Tatar som tog makten 2020, i första hand går Turkiets ärenden. Samtidigt förändras demografin fort i norr.
Antalet invånare från Turkiet är nu större än antalet turkcyprioter. De flesta fastigheterna ägs av turkar. Det innebär att turkcyprioternas inflytande begränsas allt mer, och den södra sidan möter i allt större utsträckning Turkiet som förhandlingspart. Därmed har varken turkcyprioter eller grekcyprioter tiden på sin sida.
– Det finns inte något status quo. Det finns ingen frusen konflikt. Läget förändras konstant. Och fort, säger Andromachi Sophocleous.
Halil Karapasaoglu, 38, är en turkcypriotisk poet och doktorand i postkoloniala studier, i centrala Lefkosa, som den nordcypriotiska delen av Nicosia kallas.
Enligt honom bör Nordcypern främst förstås som en turkisk koloni. Likt andra kolonimakter bryr sig Turkiet inte om den ursprungliga befolkningen. Desto viktigare är Cyperns militärstrategiska läge och naturtillgångar. Turkcyprioternas intressen var bara ett tacksamt svepskäl för att få ett fäste på ön.
– Första steget var att rensa norra sidan från grekcyprioter och andra etniciteter. Nu är nästa steg att göra sig av med även turkcyprioterna. Inom ett par årtionden kommer vi inte längre existera som samhällsgrupp, säger Halil Karapasaoglu.
Gradvis konstruerar Turkiet en annan verklighet som blir mer och mer en förlängning av det turkiska fastlandet, menar Halil. De lokala politikerna lär sig om politik från Turkiet. Den som vill ha en bra utbildning eller bra läkarvård får likaså söka sig dit. Och den som uttrycker sig för kritiskt riskerar att inte bli insläppt. Ännu råder vänstertrafik och brittiska eluttag på Nordcypern, men precis som mycket annat förväntas även detta förändras förr eller senare.
– När jag var barn drack man alltid brittiskt te. En kvarlevnad från förra koloniväldet. Nu är det turkiskt te som gäller. Fastän vi inte är i Turkiet.
– Turkiet utmålar sig som vår räddare, försöker befästa idén om att vi behöver deras beskydd och militärmakt för att kunna känna oss säkra. Men det är så klart inte sant, säger Halil Karapasaoglu.
”Vi känner oss svikna”
I Lefkosas kommunhus tar Mehmet Harmanci, stadens borgmästare sedan 2014, emot på sitt kontor. Den största utmaningen för honom och hans administration är att övervinna bristande finansiering och korruption. De interna problemen i norr har nästan gjort kommunen bankrutt, menar han.
– Eftersom Turkiska republiken Nordcypern inte är erkänd så finns det inget ekonomiskt stöd att hämta internationellt. Och vi kommer inte långt på bara skatteintäkter. Isoleringen gör att turkcyprioterna drar det kortaste strået och faktiskt är de som lider mest av Cypernproblemet.
Farhågan bland många turkcyprioter är att Nordcypern, i takt med demografiska förändringar och att casinon och hotellkedjor etableras genom turkiska investeringar, är på väg att förändras till någonting helt annat. Men samtidigt som många känner sig åsidosatta ekonomiskt, politiskt och kulturellt, så finns det även fördelar med det turkiska inflytandet. Därmed vore det varken gynnsamt eller möjligt att kapa banden till Turkiet, menar Mehmet Harmanci.
– Många är tacksamma över de möjligheter som Turkiet skapar. Sen får man komma ihåg att Turkiet, vår storebror, utgör den enda öppna dörren för oss. Vad annat kan vi göra? Det finns inget stöd att få någon annanstans.
Vad gäller Cypernproblemet råder allmän uppgivenhet. Gapet mellan nord och syd växer sig bara större, menar Mehmet Harmanci
– Vi känner oss svikna, inte bara av grekcyprioterna utan även av EU och FN. Nejet till Annanplanen var hjärtekrossande. Men det som hände under förhandlingarna i Crans-Montana var ännu värre. Vi var närmare en överenskommelse än på länge, och den cypriotiska presidenten lämnade bara förhandlingarna. Det gjorde stor skada på våra relationer.
Ingen lösning i sikte
Förhandlingarna i Crans-Montana i Schweiz 2017 beskrivs som ett av de mest ambitiösa och lovande försöken att hitta en gemensam lösning. Under förhandlingarna diskuterades allt från maktfördelningen på ön och egendomsrättigheter till territoriella frågor. I slutändan havererade förhandlingarna, något som Nordcypern och Turkiet menar var den dåvarande cypriotiska presidenten Nicos Anastasiades fel. Anastasiades avbröt förhandlingarna bland annat med hänvisning till den norra sidans krav på fortsatt turkisk militär närvaro på ön. Men enligt Mehmet Harmanci finns det ingen poäng med att blicka bakåt och gräma sig över alla missade chanser.
– Vi kan inte gå tillbaka till Annanplanen så som den var utformad 2004, eller till förhandlingsbordet i Crans-Montana. Vi kan heller inte gå tillbaka till den känsla av hopp som funnits förut. Vi behöver hitta nya sätt att möta varandra.
För att nya förhandlingar ska kunna komma till skott är det mycket som ska klaffa. Först och främst behöver den politiska viljan finnas hos alla inblandade parter, menar Mehmet Harmanci.
– Sen gäller det att det finns incitament för nord och syd att delta i förhandlingarna, liksom att någonting står på spel om man drar sig ur. Men så länge det fortfarande finns tvivel om att båda sidorna är jämlika och kan dela makten med varandra så kommer vi inte komma någon vart.
Någon lösning på Cypernproblemet finns fortfarande inte i sikte. När Halil Karapasaoglu får frågan vad han ser för hopp för en bättre situation för turkcyprioterna i norr och ett förenat Cypern svarar han snabbt.
– Det finns inget hopp. Det enda vi kan göra är att göra motstånd och visa vårt missnöje. Visa att vi inte bara är boskap som kan behandlas hursomhelst utan att vi är människor.
Inte heller Andromachi Sophocleous ser några konkreta skäl till att vara hoppfull.
– Nej, tyvärr. Men jag skulle ändå säga att det finns hopp så länge det finns människor på denna ö som inte låter sig tystas. Människor som fortsätter kämpa för en lösning. Det är vad vi måste göra. Fortsätta kämpa.
Cypernproblemet
1960: Cypern blir självständigt från Storbritannien och Republiken Cypern grundas.
1974: En militär statskupp, ledd av den grekiska juntan, störtar den cypriotiska presidenten Makarios. Turkiet invaderar ön och tar kontroll över norra delen. FN fördömer invasionen.
1983: Turkiska republiken Nordcypern utropar sig självständig. Enbart Turkiet erkänner självständigheten.
2003: Gränskontrollerna mellan nord och syd lättas upp, vilket för första gången på 30 år gör det möjligt för cyprioter att röra sig relativt fritt mellan de två sidorna.
2004: Folkomröstning sker om Annanplanen, uppkallad efter FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. Majoriteten av turkcyprioter röstar ja, majoriteten av grekcyprioterna röstar nej. Republiken Cypern går med i EU.
2017: Förhandlingarna i Crans-Montana, Schweiz, går i stöpet.
Källa: Encyclopaedia Britannica
LÄS MER:Mitsotakis i Turkiet – vill bättra relationerna
