Viktor Milosavljević, 22, som är öppet bisexuell och transsexuell, möter upp GP inne på Prides informationscenter i centrala Belgrad två dagar innan årets parad ska gå av stapeln. Viktor jobbar som volontär på informationscentret där veckans festivalaktiviteter förbereds. Dit kan allmänheten vända sig inte bara för information om Pride utan också för att få råd och stöd i frågor om sexualitet och könsidentitet.
– Jag gör det här för mitt yngre jag. Som 12-åring var jag livrädd för hur andra skulle reagera på min sexuella läggning och hade ingen att vända mig till. Jag vill vara en förebild för yngre personer, visa att det faktiskt går att leva ett lyckligt liv som queer här, säger Viktor Milosavljević.
Efter att ha sett hur långt ifrån Belgrad är andra europeiska städer är Viktor nu ännu mer fast besluten om att vilja bidra till att skapa förändring och kämpa för hbtqi-personers rättigheter. Han växte upp i Paraćin, en liten stad söder om Belgrad där alla känner alla och där de som avviker från normen riskerar att bli utsatta för trakasserier och diskriminering. Att vara öppen med sin könsidentitet och sexuella läggning var inget alternativ, berättar han.
– Jag minns hur jag och min första flickvän höll varandras händer dolda under en jacka när vi var ute tillsammans. Att vara bisexuell var svårt. Det var en väldigt oförstående miljö och jag blev retad för hur jag såg ut och betedde mig. Att göra den sociala övergången till man några år senare var förstås ännu svårare.
Räddningen kom i och med att Viktor flyttade till Belgrad 2021 och fann en gemenskap.
– De senaste två åren har varit de bästa i mitt liv. Det var så befriande att komma hit och kunna omge sig av förstående människor. Gemenskapen med andra queerpersoner betyder så otroligt mycket, det finns så mycket stöd och kärlek här.
Pride kantat av attacker
Vid det här laget vet Viktor vilka situationer och människor han ska undvika, och umgås främst med andra som är queer eller engagerar sig för hbtqi-rörelsen. Därför har han varit relativt förskonad från trakasserier i Belgrad.
– Visst, jag har varit med om att folk har kastat saker mot mig, spottat på mig och ropat hotfulla saker mot mig. Men jag ser det ändå som att jag har haft tur. Många har varit med om mycket värre.
Prides historia i Belgrad har kantats av attacker och motstånd. Under årens gång har Prides informationscenter vandaliserats vid 18 tillfällen utan att någon hållits till svars. Landets första prideparad 2001 utsattes för attacker av högerextremister och huliganer, och myndigheterna nekade åren därefter tillstånd för paraden med hänvisning till säkerhetsriskerna. När paraden åter tilläts 2010 tvingades den upplösas efter att motdemonstranter gått till attack. Sammandrabbningen mellan polis och motdemonstranter ledde till ett hundratal skadade personer – främst poliser – och ytterligare hundra gripna. Sedan dess har paraden varje år varit under ständigt hot om antingen myndigheternas förbud eller motdemonstranternas våld.
En av arrangörerna för Belgrade Pride är Civil Rights Defenders, en internationell organisation för mänskliga rättigheter med huvudkontor i Stockholm. Goran Miletić är avdelningschef för Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Utanför fönstret i hans kontor hänger en av Belgrads innerstads enda regnbågsflaggor.
– Vi försöker få fler institutioner att sätta upp flaggan, men de flesta som vi har tillfrågat har inte ens svarat. Det är fortfarande kontroversiellt här att visa sitt stöd för Pride och hbtqi-frågor. Man vill helst slippa ta ställning.
Ingen publik
I vanliga fall lockar paraden, när den väl får hållas, mellan 2 000 och 5 000 deltagare, och ett par tusen poliser spärrar av gatorna där paraden hålls. Till skillnad från i Stockholm där flera hundra tusen åskådare kan stå längs gatorna och titta på och interagera med paraddeltagarna finns det inga åskådare i Belgrad, berättar Goran Miletić.
– Man kan säga att paraden här bara är till för deltagarna. Inga andra släpps in av polisen. De enda andra som kan se paraden är de som råkar befinna sig i de byggnader som paraden passerar. Tyvärr skrämmer det här säkerhetspådraget och alla tungt beväpnade poliser inte bara bort motdemonstranter utan också potentiella deltagare.
För första gången har Serbien nu en kvinna som premiärminister, Ana Brnabić, som dessutom är öppet homosexuell och bor med sin partner och deras son. Det är en viktig symbol, men en paradoxal sådan eftersom det inte är tillåtet med samkönade äktenskap eller registrerade partnerskap. Enligt Goran Miletić kommer sig Serbiens ambivalens gentemot Pride och hbtqi-frågan av att landet politiskt och kulturellt är kluvet mellan öst och väst.
– Landet vill å ena sidan närma sig EU och å andra sidan närma sig Ryssland och Putin. Eftersom Pride och hbtqi betraktas som en västerländsk idé finns det mycket motstånd till det. Samma paradox syns i ställningen till Ukrainakriget. Vi tillhandahåller å ena sidan vapen till Ukraina, men å andra sidan är vi motvilliga att utfärda sanktioner mot Ryssland.
Regeringen svängde
Förra året var Belgrad värd för Europride, vilket Serbiens president Aleksandar Vučić kort inpå eventets planerade start meddelade inte skulle tillåtas – återigen med hänvisning till säkerhetsläget. Arrangörerna beslutade dock att genomföra paraden ändå, och strax inpå att paraden skulle gå av stapeln vände regeringen i frågan och gav den sitt godkännande.
– Jag har funderat över skälet till att Europride först inte tilläts förra året, och en bidragande faktor skulle mycket väl kunna vara att man ville visa att Serbien även efter krigets utbrott inte är så snabba med att vända Ryssland ryggen.
Med tanke på den fortfarande utbredda homofobi och diskriminering mot hbtqi-personer i Serbien, liksom bristande rättigheter, var årets slogan för pridefestivalen ”Nismo ni blizu”. På svenska ”Vi är inte ens nära”.
– Så är det, vi är inte ens nära en godtagbar tillvaro för hbtqi-personer. Visst, man skulle kunna jämföra Serbien med Uganda eller Saudiarabien, och då är Serbien mycket mer tillåtande och öppet. Men jag menar att vi borde jämföra oss med resten av Europa. Och där ligger vi långt efter.
Mikhail Volodin, 27, är öppet homosexuell och har inte bott mer än ett halvår i Belgrad. Han växte upp i en småstad utanför Moskva och flyttade till Sankt Petersburg som 16-åring. När kriget bröt ut valde han att fly landet tillsammans med sin pojkvän till Armenien, och sedan flyttade de till slut till Belgrad.
Rekord
– Just nu måste jag säga att det är värre att vara ryss än att vara homosexuell. Kanske inte när det gäller dagliga interaktioner med människorna här, men åtminstone när man läser vad som skrivs på nätet.
Erfarenheterna från att leva som queer i Ryssland, Armenien och Serbien menar han dock är snarlika. Desto större skillnad är det mellan landsbygd och storstad.
– I städer med flera miljoner invånare är det lätt att försvinna i folkmängden och vara anonym, och det finns betydligt mer möjligheter att träffa andra som är queer. I storstäderna behöver man inte vara rädd för att uttrycka vem man är på samma sätt som i småstäder där ofta gamla traditionella värden råder.
– Men med det sagt skulle jag faktiskt påstå att folk är som mest progressiva i Sankt Petersburg. Visst, det går inte att ha prideparader i Ryssland, men den gemenskap och öppenhet jag upplevde där har jag inte stött på någon annanstans. Det är dit man söker sig som queer i Ryssland, säger Mikhail Volodin.
Dagen efter årets parad står det klart att den har slagit rekord. Uppskattningsvis 10 000 personer deltog i paraden, vilket gör den till den största någonsin i Belgrad. Ett par tusen poliser i kravallutrustning såg till att vägarna spärrades av och höll beredskap mot eventuella våldsamheter. Men det gick lugnt till. Inga oroligheter rapporterades och den enda motdemonstrationen var en sammanslutning av ett 30-tal ortodoxa kristna som visade sitt missnöje mot paraden på fredlig väg.
– Antalet deltagare blev en glad överraskning för oss. Allt gick smidigt, polisen var behjälpliga, atmosfären var fantastisk och vårt budskap var tydligare än någonsin, säger Goran Miletić.
Tror på framtiden
Samtidigt gjorde den serbiska ambivalensen sig återigen påmind. Bara en av tio institutioner som Goran Miletić med kollegor på Civil Rights Defenders hörde av sig till hissade i slutändan regnbågsflaggan. Och den enda ministern som deltog i paraden var ministern för europeisk integrering, Tanja Miščević. Detta kan jämföras med att fyra andra ministrar deltog i eventet ”Familjedagarna” i en liten stad utanför Belgrad samma helg. Eventet inleddes med ett tal av försvarsministern Miloš Vučević där han proklamerade att familj och traditionella värden måste skyddas från angrepp, liksom att äktenskap uteslutande är mellan man och kvinna.
– Tyvärr så växer motståndet på många sätt. Extremhögern breder ut sig och det sprids propaganda som skadar oss. Men även om vägen framför oss kommer att vara tuff så vill jag ändå tro att vi är på väg mot en bättre framtid, säger Viktor Milosavljević.
Även Mikhail Volodin ser trots motgångarna ljust på framtiden.
– Det kommer ta ett par generationer, men till slut kommer homofobin att försvinna. Det kanske låter väl optimistiskt. Men varför skulle utvecklingen gå bakåt?
Belgrade Pride 2023 - ”Vi är inte ens nära”
Sedan 2017 har Belgrade Pride ställt följande oförändrade krav på Serbiens regering:
• Tillåt samkönade äktenskap.
• Inför en lag om könsidentitet och intersexpersoners rättigheter samt en förbättring av de tjänster som finns tillgängliga för transpersoner.
• Snabbt och tillfredsställande agerande från statliga myndigheter, samt offentligt fördömande från regeringsföreträdare, gällande hatpropaganda och hatmotiverade brott mot hbtqi-personer.
• Inför lokala handlingsplaner för hbtqi-personer.
• En ursäkt till alla serbiska medborgare som har åtalats eller på något sätt diskriminerats före 1994 på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.
• Utbildning för ungdomar om sexuell läggning och könsidentitet
• Gratis och lättillgänglig hiv-profylax före och efter exponering.
Källa: Belgrade Pride
LÄS MER:En Prideparad är ingen underhållning, det är en protest
LÄS MER:West Pride-chefen om Söders pedofilpåståenden: "Avskyvärt"
