MÅLVAKT: Diogo Costa, 24, Portugal.
Kommentar: Diogo – inte Diego! – släppte endast in tre mål under hela EM. Inte ett enda i de två slutspelsmatcherna (mot Slovenien och Frankrike). Costa, till vardags i Porto, räddade Portugal i åttondelen med en benparad när Benjamin Sesko kom helt fri i matchens slutskede. Därefter räddade Costa tre raka slovenska straffar, helt unikt, innan han även höll nollan mot Frankrike i kvartsfinalen. Dock var Diogo Costa chanslös mot de franska straffskyttarna, och Portugal fick lämna turneringen efter kvarten.
HÖGERBACK: Jules Koundé, 25, Frankrike.
Kommentar: Frankrike hade EM:s kanske starkaste defensiv. I den var Jules Koundé turneringens bästa högerback. Snabb, löpvillig och med en hög vinstprocent i duellspelet. Låg dessutom bakom väldigt många franska målchanser. Barcelona-backen gick lite under radarn i snacket, då Frankrike överlag inte fick det offensiva spelet att stämma. Det kan de i alla fall inte lasta Jules Koundé för.
MITTBACK: Manuel Akanji, 28, Schweiz.
Kommentar: Ett ovanligt svagt mästerskap när det kommer till mittbacksprestationer, visst har det väl varit det? I den konkurrensen var Schweiz Manuel Akanji bäst – trots sin straffmiss mot England. Akanji har högst vinstprocent i de defensiva duellerna. Lägg därtill att Manchester City-backen var avgörande för Schweiz i uppspelen och gång på gång in med passningar in mellan motståndarnas lagdelar. En komplett mittback – ja, förutom på att skjuta straffar då.
VÄNSTERBACK: Theo Hernandez, 26, Frankrike
Kommentar: Även bästa vänsterback hittar jag i Frankrike – AC Milans Theo Hernandez. Om Kylian Mbappé fungerat som normalt framför honom hade det nog pratats mycket mer om Hernandez betydelse både offensivt och defensivt. Nu blev det som sagt ett skakigt mästerskap för Frankrike, men jag ser ändå ingen vänsterback jag byter ut mot Theo Hernandez. Turneringens snabbaste försvarsspelare (35,7 kilometer i timmen) dessutom.
SEXA: Rodri, 28, Spanien
Kommentar: När Tysklands Toni Kross försvann, och Spaniens Rodri blev kvar, avgjordes nog också kampen om vem som kommer att ses som hela den här turneringens bäste alla kategorier. En snudd på komplett fotbollsspelare. Det är vansinnigt imponerande att se hur orienterad Rodri är på planen. Det går knappt att sätta press på honom eftersom han ligger steget före alla andra hela tiden. Manchester City-spelaren är världsbäst på att ge sig själv tid och utrymme på planen.
SEXA: Declan Rice, 25, England.
Kommentar: Arsenal-Rice fick inledningsvis en del kritik för sina insatser, precis som hela England. Befogat, men samtidigt har England gått obesegrade genom turneringen, och vuxit för varje match. Rice har varit den sammanhållande länken och spelat varenda minut. Han har sprungit mest, tacklats bäst och vunnit flest bollar av motståndaren. Väldigt sällan hamnat fel i positionsspelet. Dessutom en av turneringens allra säkraste passningsspelare.
ÅTTA: Toni Kroos, 34, Tyskland.
Kommentar: Inledde turneringen i överlägsen still med ett passningsspel där han sjönk ner lite till vänster om mittförsvaret, och hittade lagkamraterna med öppnande bollar. I våras vann Kroos Champions League med Real Madrid, han gjorde comeback i landslaget för att leda Tyskland till guld på hemmaplan och därefter avsluta allt med att vinna Ballon d’Or. I stället tog det stopp med en resultatlös frispark i förlängningen av kvartsfinalen mot Spanien. Därmed är Toni Kroos mäktiga fotbollskarriär över. Han höll högsta klass hela vägen in i mål.
ÅTTA: Fabián Ruiz, 28, Spanien.
Kommentar: Spaniens mittfält har växeldragit under turneringen. Ruiz var bäst de inledande matcherna. Dominant i den viktiga premiärsegern mot Kroatien (3–0), och även mot Italien (1–0). Därefter har Rodri och Dani Olmo överglänst Ruiz. Det förändrar inte faktum, att PSG-Fabián varit en av hela turneringens allra bästa spelare. Målskytt, framspelare och framför allt otroligt skicklig på att alltid hitta in i spelsekvenserna så att han kan spela bollen framåt, öppna upp ytor.
HÖGERYTTER: Lamine Yamal, 17, Spanien.
Kommentar: Fyllde 17 år dagen innan EM-finalen, men har har trots sin unga ålder varit en av turneringens bästa anfallsspelare. Har gjort flest assister, ett fantastiskt drömmål i semin mot Frankrike och är bland mästerskapets allra vassaste i offensiva ”en-mot-en”-situationer. Dessutom en av de spelare som skapar allra flest målchanser, enligt statistiken. Det hade varit anmärkningsvärt bara om Yamal tagit en startplats i Spanien. Faktum är att han har vuxit ut till turneringens bästa högerytter. Det är nästan svårt att ta in.
NIA: Dani Olmo, 26, Spanien.
Kommentar: Då väldigt få ”nior” (centrala anfallare) har lyckats i det här mästerskapet väljer jag offensive mittfältaren Dani Olmo som ”falsk nia” i min elva. Olmo, som inledde turneringen på bänken, har varit briljant på små ytor, och direkt avgörande för Spanien. Leder hela EM:s poängliga med tre mål och två assist, samtliga i slutspelsmatcherna vilket är extra imponerande. Däribland ett par rena klassmål, för att inte tala om inlägget i 119:e minuten mot Tyskland som tog Spanien till semifinal. EM:s överlägset bästa avbytare, får man ändå säga! Skämt åsido, efter Pedris skada har ju RB Leipzigs Dani Olmo varit gjuten som offensiv mittfältsspets i Spanien.
VÄNSTERYTTER: Cody Gapko, 25, Nederländerna.
Kommentar: Nederländerna bjöd emellanåt på en virvlande offensiv, och den som virvlade mest och bäst var oftast Cody Gakpo som även tryckte in tre mål under Nederländernas jakt mot en finalplats. Liverpool-yttern kom inte upp i samma nivå mot England i semifinalen, men det var det å andra sidan få lagkamrater som också gjorde plus att anfallskompisen Memphis Depay skadades tidigt. Nederländerna hade det kollektivt jobbigt. Gakpos turnering som helhet räcker för att ge honom en plats i elvan, om än i skarp konkurrens med Jamal Musiala och Jude Bellingham. Kanske ändrar jag mig efter finalen och petar in Bellinghamn i stället, som haft utgångsläget åt vänster senaste två matcherna.
FÖRBUNDSKAPTEN: Gareth Southgate, 53, England
Kommentar: En märklig diskussion förs runt England att de inte förtjänar sin finalplats på grund av ”för dålig” alternativt ”för tråkig” fotboll. Jag tycker det är korkat. Majoriteten av matcherna i EM är utslagsmatcher eller direkt avgörande matcher (finalen). De bästa lagen är de lag som är bäst på vinna utslagsmatcher. I utslagsmatcher gäller det att göra så få misstag som möjligt, till skillnad från i ett ligaspel där lagen har 30+ matcher på sig att rädda upp en plattmatch. Gareth Southgate har tagit en nation som aldrig vunnit EM (och knappt något annat heller) till två raka EM-finaler. Southgate är bättre än sina företrädare på anställningens yttersta uppdrag – att vinna utslagsmatcher i mästerskap. Och han är bättre än alla andra i det här mästerskapet också – förutom möjligen Spaniens Luis de la Fuente.
Lauls EM-lag (3-2-2-3)
Diogo Costa
–
Jules Koundé, Manuel Akanji, Theo Hernandez
–
Rodri, Declan Rice
–
Toni Kroos, Fabian Ruiz
–
Lamine Yamal, Dani Olmo, Cody Gakpo
Förbundskapten: Gareth Southgate.
LÄS MER:Jag fruktade en slakt – ser fram emot ett drama
