Det märktes att det var en speciell kväll redan innan avspark. Albumaktuella Ida Redig framförde inmarschen Från Hisingen till framtiden på innerplan som om hon vore ett med den 5863 personer stora publiken. Klackläktaren var utsåld och tidigt fylld till bristningsgränsen. Gaddarna på plats, ja alla var där.
Champions League-hymnen ljöd över Hisingen som vanligt så här års, spelarna radade upp sig och tränaren Mak Lind hade Europakostymen på. Den svarta. Segerfärgen.
Det fanns onekligen en förväntan i luften. Konstgräset borde ju tala till Häckens fördel. Precis som att Arsenal gjorde sin första tävlingsmatch för säsongen. Samt att coachen Jonas Eidevall vilade ett par tre ordinarie spelare plus Stina Blackstenius. Nog skulle det väl kunna bli en jämn match ändå?
Och tja, ja. Resultatmässigt blev det ju definitivt så. 1–0 till BK Häcken efter en extremt effektiv omställning i andra halvlek där Anna Anvegård på ett genialt tillslag frispelade Tabitha Tindell som stötte in matchens enda mål. Ett viktigt avslut, men framför allt en helt fantastisk passning av den ständigt suveräna Anvegård.
Fakta är att BK Häcken nu är en Jennifer Falk-nolla till från ett nytt Champions League-gruppspel. På Bravida Arena i kväll räddade Falk bollar med händer, fötter, ansikte och med hjälp av ribban två gånger om. Så det är väl bara att göra det igen, i London om en vecka?
Skämt åsido. Den returen kommer sannerligen inte att bli någon lätt resa för Falk och BK Häcken. Ett annat perspektiv på kvällens match är nämligen att Hisingslaget kom undan med blotta förskräckelsen på Bravida Arena.
Kafaji hade chansen, men…
Arsenal kunde tagit ledningen redan efter en dryg halvtimme när Josefine Rybrink tappade boll i eget straffområde, men Rosa Kafaji sköt i ribban. Det kändes nästan generöst av henne. Som att hon inte ville sänka sitt gamla lag framför sin förra klack. Några fler chanser fick Kafaji inte. I halvtid byttes hon ut efter en relativt blek insats.
Ännu närmre 1–0 var det i början av andra halvlek när Beth Mead nickade från nära håll, men då räddade Jennifer Falk med pannbenet, typ.
Häcken hade ett välorganiserat försvarsspel och tömde sig totalt i det defensiva jobbet, det ska sägas. Arsenal fick slita för sina chanser. Men Häcken försvarade extremt lågt och Arsenal skapade lägen nog för att göra både ett, två och tre mål. Det är klart att det går att fråga sig hur sjutton det är möjligt att landslagsspelare som Beth Mead, Alessia Russo och Stina Blackstenius (som byttes in till stort jubel i andra halvlek) inte fick in enda boll?
– Vi gick över till en 5-4-1-formation på slutet, för att bara hålla undan. Jag tycker att Arsenal kom igenom oss lite för ofta. De skapade lite för obekväma målchanser för min smak, sa Mak Lind på presskonferensen.
Arsenal – vars ligaspel alltså börjar till helgen – var ju i grunden bättre på nästan allt. I andra halvlek var övertaget massivt, monumentalt, konstant. Bortsett från några enstaka kontringar pågick spelet i och runt Häckens straffområde mest hela tiden. Men å andra sidan: på en av de kontringarna – när Arsenal anföll med allt de hade i princip – föll ju Tindells kvalitetsmål. Det är också en del av strategispelet fotboll. Det är inte alltid en logiskt sport, men det lag som gör flest mål vinner alltid.
På presskonferensen frågade jag Mak Lind om han åker till London i samma kostym nästa vecka, den svarta?
– Den är på, garanterat, sa Lind och log.
Han tillade:
– Nä, men vi måste vara väldigt ödmjuka. Arsenal är otroligt skickliga, duktiga. Det betyder också att mina spelare verkligen ska all cred för det de gjorde idag. Det var otroligt.
Ett mål räckte för att besegra Arsenal den här ljumma septemberkvällen. För att vinna hela dubbelmötet behöver Häcken inte göra några fler. Det enda som behövs är att Jennifer Falk håller nollan igen fast på Meadow Park. I så fall kommer Champions League-hymnen eka över Hisingen hela den här hösten också.
