När alla psalmer och sånger hade sjungits, när nävgröten och fläsket var uppätet, och Svennis son Johan Eriksson stod och skrattade med några vänner på grusplanen utanför Kollsjö hembygdsgård, ja då vågar jag nog slå fast att det blev precis som dottern Lina Eriksson målade upp i ett tal tidigare under dagen:
– Pappa ville inte ha en sorgsen begravning. Han ville att folk skulle samlas för att fira hans liv med musik och glädje.
Alla gamla fotbollslegendarer hade samlats, Sven-Ingvars stod för musiken och de flesta såg glada ut, såvitt jag kunde se. Svennis önskan var uppfylld.
Men det fanns ett annat ögonblick också. När det var dags för familjen att ta farväl inne i Fryksändes fullsatta kyrka. Svennis pappa Sven framme vid kistan, barnbarnen Johan och Lina strax bakom. De strök honom tröstande över ryggen. Jag vet inte vad de sa eller kände, men jag vet vad jag själv tänkte: att ingen förälder ska behöva begrava sitt eget barn, även om sonen är 76 år och pappan 95.
Kontrasten mellan sorgen och glädjen
Gudstjänsten kretsade runt respekt mellan olika religioner, och i griftetalet berördes kontrasten mellan glädje och sorg.
– Med tiden kommer tacksamheten över Sven-Göran Erikssons liv fylla en del av det tomrum han nu lämnar efter sig, sa prästen Ingela Älvskog.
1992 blev Sven-Göran Eriksson tränare i italienska Sampdoria, ett av världens bästa lag på den tiden. Klubbens dåvarande president Paolo Mantovani hade avancerat från kontorspojke i Rom till att bli miljonär inom sjöfart och olja. Han investerade pengarna som krävdes för att lyfta Genuaklubben från lägre divisioner till titlar och Europaframgångar. Paolo Mantovani, som lär ha rökt hundra cigaretter om dagen enligt legenden, dog plötsligt i oktober 1993, men innan det sa han:
– Jag har alltid tänkt att på min begravning ska ett New Orleans-jazzband spela ”Oh When the Saints Go Marching in”.
Så kom det sig att 31 år senare, fredag den 13 september 2024, lagom till att morgondimman lättat, vandrade tusentals mörkklädda människor genom ett villaområde i Torsby. Längst fram körde en vit bil med Sven-Göran Erikssons kista, följt av Torsby brass som inledde med favoritlaget Liverpools inmarschlåt ”You´ll never walk alone” och avslutade med, just det, ”Oh When the Saints Go Marching in”.
Sedan kom familj och släktingar, samt flickvännen Yaniseth Alcides med barn och syskon. Strax därefter Tord Grip arm i arm med David Beckham och Thomas Nordahl. Bakom följde fotbollscelebriteter från Roy Hodgson till Thomas Wernerson, Torsbybor, journalister och övriga intresserade.
Vem gör dokumentären om 20 år?
Jag hoppas ni kan föreställa er scenen. Jag tror att det kommer göras dokumentärer om detta om 20 år. När hela världens blickar riktades mot Torsby. Marcus Leifby var också där, kanske gör han podden lagom till sin pension?
Det enda som saknades för att en sådan dokumentär ska flyga i framtiden var kanske en oväntad händelse. Men inget oplanerat inträffade, utöver att Glenn Hysén försvann. Mig veterligen gick allt annat enligt schemat, även om det ska ha varit mycket jobb med logistiken, som dottern Lina uttryckte det. Det går att relatera till det.
David Beckham dök upp i kyrkan i god tid, promenerade genom byn och åt den värmländska paradrätten på hembygdsgården, innan han omgiven av personal från ett svenskt säkerhetsföretag hoppade in i en ljusgrå van och for iväg. Trots att vi ”jagade” världsstjärnan hela dagen gav han bara ett enda citat till pressen:
– No, I’m sorry.
Det var på frågan om han ville säga något om dagen.
Nordahl mös med Beckham
Det gjorde nu inte så mycket eftersom Thomas Nordahl – gästen som pratade mest med alla – även pratade väldigt mycket med David Beckham.
–Jag råkade hamna bredvid honom. En ren slump, sa Thomas Nordahl.
– Sedan försökte jag värva honom till Örebro, men det gick inte (skratt).
Nordahl fortsatte att lägga ut texten:
– Han berättade att han hade flyttat tillbaka till London. Sedan talade vi lite fotboll, hur det gått för England och att Svennis hade varit en bra coach.
– Han tyckte det var lite ruggigt i Torsby, lite kallt, men var väldigt trevlig. Sympatisk. Vi talade faktiskt en hel del om Milan. Han berättade att han trivts otroligt bra under sina år i Milan, sa Thomas Nordahl.
Som sagt. De flesta var där. Alla verkade glada. Sven-Ingvars sjöng ”Säg inte nej” och de 140 hedersgästerna svarade ”Säg kanske, kanske, kanske” så att det ekade över sjön Fryken. Det värmde att få se Tord Grip igen. Svennis allra bästa fotbollsvän som ingen sagt ett ont ord om på 86 år.
Efter begravningsgudstjänsten tittade jag efter pappa Sven, 95, men såg honom aldrig. De som känner honom sa att han varit lite tveksam att komma till kyrkan överhuvudtaget. Redan kvällen innan hade familjen tagit ett privat avsked av Sven-Göran ”Svennis” Eriksson, och Sven tyckte att det kanske kunde räcka med det. Att det andra blivit lite för stort, för mycket folk.
Men han var där. Och han stod vid kistan för att ta ett sista farväl av sin son. Samtidigt som barnbarnen Johan och Lina strök honom varsamt över ryggen.
LÄS MER:Familjens avsked: "Pappa fick sin övertid"
LÄS MER:Glenn Strömbergs känslosamma hyllning efter Svennis begravning
