När jag var liten satt jag och kommenterade mina egna Fifa-matcher hemma i underslafen på våningssängen. På låtsasengelska föreställde jag mig att vara både reporter och atlet i intervjuposition. Frågorna och svaren handlade bara om matchen och känslorna runt dem – inte om migrantarbetare eller blodspengar.
Flera av de senaste stora mästerskapen har snarare handlat om politiken runt dem än själva idrotten i sig. Att det varit så vet jag att inte alla utanför idrottsvärlden håller med om.
Så sent som en vecka innan jag satte mig på planet till Paris för att bevaka OS hade jag ett samtal med en vän på en fest om medias bevakning av Qatar-VM. Resonemanget har ni hört tidigare. Han sa att det enda rätta vore att ha bojkottat att sända matcherna för att på så sätt inte sponsra ett land som Qatar med de enorma rättighetspengarna.
Han tyckte i stället att det enda media skulle fokusera på var det som inte hände på planen – att bara granska ”skiten” och inte distribuera underhållningen. Jag sa att jag tyckte att tv-media hade gjort ett bra jobb och mer eller mindre i varje sändning lyft problematiken – men min vän tyckte inte det var tillräckligt. Han tyckte att snacket om mål och rekord åt upp de viktiga frågorna. Att de kritiska reportagen var för få och inte gjorde någon skillnad.
Måndagen då OS peakade
Utan att på något sätt säga att Frankrike är ett fläckfritt land, för det är det inte och det kommer vi till sen, så lämnar vi nu Paris och ett OS där idrotten fått stå i centrum. Intervjuerna har handlat om känslor – inte politik. Precis som det gjorde när jag var liten.
Vi har fått lida med Henrik von Eckermann som bakom spegelglasögon försökt hålla tillbaka tårarna efter att ha flugit av King Edward i hoppfinalen. Vi har skrattat med Tara Babulfath som stått med ispåsar på huvudet och sagt att vi ska få se på show i judohallen. Och vi har åkt med i Truls Möregårdhs och pingisherrarnas känslomässiga hiss under seten i pingisarenan.
OS peakade 22.18, måndagen den 5 augusti. Hela Stade de France hade väntat på det. Ingenting annat pågick och som den världsartist han är drog Armand Duplantis ut på det till tredje försöket innan han tog sig över 6.25. Jag har aldrig varit med om en så långvarig och explosionsartad eufori som den inuti Paris flaggskepp till arena när världsrekordet var bärgat.
Delarna som skavde under OS
Bland alla fullsatta arenor och galna prestationer så finns det andra saker som givit perspektiv. Jag tänker på Aydara och ”Lolita” som vi träffade på ett tillfälligt tältläger. I reportaget som ni kan läsa här försökte vi skildra de socialt utsattas vardag på gatorna i Paris och hur den har förändrats sedan staden fick OS.
Personer på hjälporganisationer är oroliga för framtiden. De så kallade nödboendena i Frankrike blir svårare att få, säger de. Det är tillfälliga boenden som du kan få gratis om du ringer ett nummer om du står utan tak över huvudet. Marwan Taebi, som jobbar för Utopia 56, en organisation som hjälper flyktingar och andra hemlösa, sa till oss att han också tror att polisens sätt att behandla dessa människor även kan komma att bli hårdare när världspressen lämnar stan.
Så OS innehöll delar som skavde i år igen. Låt oss inte glömma dem. Men låt oss också få fler mästerskap och olympiska spel där guld, sorg och tårar står i centrum. Det var precis vad de olympiska spelen i Paris 2024 var för mig. Känslorna tog över och så måste det få vara ibland.
LÄS MER:Tänk att vi får vara med, Armand Duplantis
LÄS MER:Armand Duplantis firade rekord och guld i natt
LÄS MER:Så firade Jonatan Hellvig och David Åhman OS-guldet i Paris
