Det stank 0–0 om bottenmötet på Gamla Ullevi, men det blev 1–1. En HBK-kontring i andra halvlek efter olyckligt bolltapp av Jonas Bager betydde 0–1 genom Yannick Agnero. Sedan en sen kvittering av (straffmissaren) Ramon Pascal Lundqvist.
Där har ni matchens enda minnesvärda händelser i ett koncentrat. Status quo i bottenstriden, men en match mindre att samla trepoängare på.
Buropen på slutsignal, och när hemmaspelarna skulle tacka klacken, säger mycket om stämningen i och runt IFK Göteborg här och nu. Men att bua ut spelarna är kontraproduktivt. Lyft blicken.
Ett stort och återkommande problem för Blåvitt är att klubbens makthavare hamnat i total otakt med den verksamhet de faktiskt styr över och ansvarar för. Efter åratal av mer eller mindre fantasifulla utfästelser av ordföranden Richard ”snabbt ikapp MFF” Berkling och klubbchefen Håkan ”topp tre” Mild, intervjuades tekniska direktören Ola Larsson i GP inför matchen mot Halmstads BK:
– Vi är det lag i botten som går in med bäst känsla. Jag tycker att matchen mot Häcken var ett steg i rätt riktning och innan dess var matchen mot Hammarby också bra. Det är också flera av spelarna som kommit in under sommaren som fått lite mer tid med laget och tagit väldigt fina steg. Vi känns som ett lag på ett helt annat sätt och jag går in i det här med en väldigt fin känsla, sa Ola Larsson.
Bäst känsla? Väldigt fin känsla? Ursäkta? Kan de verkligen inte mer om fotboll?
Jag vet inte hur det är möjligt att så många IFK-ledare år efter år efter år gör så skeva bedömningar av lagets kapacitet. Positivt är det knappast. Snarare destruktivt.
Då framstod tränaren Joachim Björklund som mer trovärdig och verklighetsförankrad på presskonferensen direkt på slutsignal::
– Jag försöker inte sitta här och vara ”Bagdad-Bob”, och tro att allt är frid och fröjd, för det är klart att snart måste vi börja vinna på hemmaplan. Det förstår vi. Men i stället för de nerturerna vi haft i slutet av matcherna tidigare, fick vi faktiskt med oss en viktig poäng idag och det får vi ta med oss, sa Jocke.
Jag köper det perspektivet i det akuta läget – men resonemanget måste ändå föras: Vad är poängen värd när veckan ska summeras?
På torsdag väntar nästa bottenmöte, borta mot Västerås SK. Ett VSK som sällan är inblandade i ojämna matcher på sin hemmaplan. Det kommer bli ytterligare en stenhård prövning för IFK Göteborg. En ångestmatch.
Därefter är det Gais på måndag. Ett extremt formstarkt Gais som gjorde årets bästa prestation mot Djurgården i helgen (3–0). Nu kommer Gais utvilade till derbyt, medan det blir tredje matchen på en vecka för Blåvitt. Just de där matcherna – den tredje på sju dagar – brukar vara särskilt besvärliga och krävande. Det är inget snack om att Gais har en stor fördel. Gais spelade tre matcher förra veckan, så ingen orättvisa så sett, men för IFK kommer derbyt olyckligt i tid.
Att detta kan bli en ren skräckvecka för IFK Göteborg inser nog alla – förutom föreningens yttersta makthavare?
Började bra, men…
Ödesveckan började annars bra för IFK Göteborg. Eller ja, det började med ett ambitiöst och starkt tifo från kortsidan. En vacker och värdig hyllning till en fallen ängel som lämnade jordelivet alltför tidigt.
Tränare Stefan Billborn och Jocke Björklund ställde samma elva på benen som mot BK Häcken (3–3). Första gången i år hade Blåvitt likadan startelva två matcher på raken. I en idrott som handlar mycket om relationer är det naturligtvis ett steg i rätt riktning för att rädda ett kontrakt. Billborn & Björklund har hittat elvan som fått förtroendet att göra jobbet.
Halmstads BK (Johan Lindholms HBK, inte Magnus Haglunds HBK) mötte upp IFK:s 4-2-3-1-formation med en kompakt 5-4-1-uppställning. Inte lika stora ytor som på Bravida Arena förra veckan, alltså. Den då framgångsrika trion Paulos Abraham, Laurs Skjellerup och Ramon Pascal Lundqvist fick jobba hårdare för chanserna den här kvällen. Joseph Baffo var i vägen för det mesta – till slut även med armen vilket ledde till den straff som HBK-keepern Tim Rönning räddade, eller som Ramon Pascal Lundqvist missade. Hans första miss i karriären, tydligen, och Göteborgs andra raka straffmiss i år.
Det var ett bottenmöte på papperet, och det blev ett bottenmöte på planen. Viljan att vinna fanns där att döma av närkampsspelet, men kunnandet saknades. Att Adam Carlén, brunkaren på mitten, var planens gigant säger det mesta.
Rädslan att förlora spelar förstås in också, konstigt vore väl annars när två bottenlag möts. Med tanke på att IFK Göteborg hade hemmaplan, och den vecka som väntar med VSK och Gais-derby, är det bara ett konstatera att kvällens förlorare på oavgjort var Blåvitt, även om Halmstad fortfarande har en poäng mindre i kampen om att undvika strecken.
Med det sagt: Jag förstår att Joachim Björklund gjorde sitt bästa för att vinkla det på ett annat sätt. Det var åtminstone inte lika verklighetsfrånvänt som citaten som hans chefer har levererat i snart fyra års tid nu när det kommer till IFK Göteborgs kapacitet och förmågor.
LÄS MER:IFK Göteborg räddade poäng i ångestmötet efter dramatik
