En mamma sätter sig i en soffa i en öde möbelbutik och vägrar att flytta på sig. Grundpremissen för ”Mother, Couch” låter visserligen dråplig, men det är ungefär så långt komiken sträcker sig. Att filmen, som baseras på Jerker Virdborgs roman ”Mamma i soffa”, tilldelats genrebeteckningen komedi är helt klart missvisande.
Vad som utvecklas är i stället ett ovanligt mörkt familjedrama mellan mamman (den fantastiska Ellen Burstyn) och hennes tre barn, men främst mellan mamman och sonen David (Ewan McGregor). Han och syskonen (Rhys Ifans och Lara Flynn Boyle) samlas i möbelbutiken ute i ett amerikanskt ingenstans för att övertala mamman att lämna soffan, utan framgång. I deras många påverkanskampanjer släpper hon sanningarna fria.
Den blonda, på hårstrået stylade peruken adderar till känslan av att hon efter ett helt liv av anpassning och polerad yta äntligen har fått nog.
För David bekänner hon med fullständig likgiltighet att hon aldrig ens ville bli förälder. Hon gjorde fem aborter mellan det att hans syskon föddes och försökte även ta bort honom, men misslyckades. I boken är Davids bror favoriten, men i filmen tycks mamman vara demokratisk i sitt missnöje med de barn hon tvingats sätta till världen. ”Ni tre är resultatet av män som krävde min kärlek”, låter hon dem veta. Barnen har tre olika pappor och samtliga tycks ha varit lika frånvarande, och lika lite förekommande i samtalen kring middagsbordet.
Trots sin moders aversion, och det faktum att hon hotar med att knivhugga den som flyttar henne från soffan och sedan ta livet av sig, är David fullt investerad i att separera sin mamma från möbeln. Kampen blir allt mer hans egen. Syskonen, möbelbutikspersonalen och kunderna tycks vara i maskopi och motarbetar honom genom sin passivitet. Varför ringer ingen polisen? Antagligen hade även myndigheterna ryckt på axlarna i denna mycket märkliga del av världen.
Att slagga på soffan är nämligen en ytterst symbolisk handling, särskilt för en ensamstående trebarnsmor.
Det är nämligen något som inte stämmer med möbelbutiken Oakbed’s furniture. Butiksbiträdet Bella (Taylor Russell) är olämpligt sensuell gentemot David och hans bror, låter David sova i ett sovrum som butiken av någon anledning har inrett och lagar honom en fin gryta på kvällen och bjuder på vin. ”Folk blir förvirrade på såna här ställen. Vi uppmuntrar alltid våra kunder att ge sig av” säger hon under en märkligt stor middag i butikslokalen. Ingen verkar veta vilka alla de andra gästerna är.
Likheterna med Ari Asters ”Beau Is Afraid” (2023) – också det en gravt obehaglig film som fått genrebeteckningen ”komedi” – är många. Hit hör den stundtals helt obegripliga dialogen, den skeva musiken och huvudkaraktärens ständiga påminnelse om att han håller på att komma försent till något viktigt. Alltsammans får filmen att kännas som en otäck, ångestfylld feberdröm. Eller mer precist: som att ha fått en stor räkning och inte förstå något av det som står på fakturan, och dessutom mötas av en stängd kundtjänst.
Det är synd att obehagskänslan tar över. För bortom det osammanhängande och märkliga finns här en djupare sensmoral, där mamman och soffan tillsammans spelar huvudrollen. Att slagga på soffan är nämligen en ytterst symbolisk handling, särskilt för en ensamstående trebarnsmor. Det är att skapa sig ett utrymme som inte finns bland alla de hungriga magar, obetalda hyror och nedkissade lakan som hör småbarnslivet till. Att för en stund bara skita i allt.
Trots sin rätt igenom ångestladdade stämning, det här är ingen film för den bakfulle, är ”Mother, Couch” ett sevärt drama om moderskapet och dess förväntningar, som omedvetet knyter an till 2022 års stora debatt om att ångra sina barn. Ewan McGregor är trovärdig i sin gestaltning av den orolige och desperata sonen, men den sofistikerade och rasande Ellen Burstyn är filmens solklara behållning. I rollen som den bittra mamman gör hon soffliggandet till en protest så god som någon.
Titta också på:
Requiem for a Dream (Darren Aronofsky, 2000)
Beau Is Afraid (Ari Aster, 2023)
Shallow Grave (Danny Boyle, 1994)
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kinds of kindness” i regi av Yorgos Lanthimos
LÄS MER:Recension: ”Eric” – Netflix
LÄS MER:Recension: ”The watchers” i regi av Ishana Shyamalan
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
