Någon frågar Nicole Kidman på röda mattan i Venedig om den genanta dansscenen i ”The perfect couple”. Den där Kidman, i rollen som eleganta, självbehärskade deckardrottningen Greer, svänger på höfterna, halvsluter ögonen och svajar med knäppta, välmanikyrerade fingrar.
Kidman svarar att hon hoppas att alla som ser scenen förstår att hon dansar ”som Greer, inte som Nicole”. Hon poängterar detta två gånger och pekar på sig själv när hon säger sitt namn.
Nicole Kidman har en alldeles särskild talang för att spela iskalla överklassfruar, med garderoben full av utsökta sidenblusar och mörka hemligheter. De ler kontrollerat, bär huvudet högt och sätter familjen främst – tills de inte orkar längre. Men inte ens då, i sammanbrottet och de djupa avslöjandenas stormar, tappar de vare sig fattning eller grace.
Som i aktuella ”The perfect couple” (Netflix) där Kidman spelar Greer Garrison Winbury med perfekt slingat hår och ett så kontrollerat kroppsspråk att endast ett lätt darr på näsborrarna förråder henne.
Det är en roll Kidman bemästrar till fullo. Hon har spelat liknande karaktärer i ”Big little lies”, ”The undoing” och ”Expats”, till exempel. Något som flera tidningar, bland andra brittiska The Independent och amerikanska Time, kritiskt påpekar när Kidman prisas för bästa skådespelerska på Venedigs filmfestival och får amerikanska filminstitutets Lifetime achievement award. Hur, skriver de stöddigt, kan en av vår tids bästa och mest eklektiska skådespelerskor fastna i en sådan simpel rollkaraktär om och om igen?
Gemensamt för de rollfigurer hon tar sig an är att de som oftast är kvinnor som hamnar på gränsen av vad de klarar av
För mig finns en del av svaret, om det nu ens är en fråga, i det suddiga paparazzifotot på henne från 2001 när hon i slapp ryggsäck och fula loppiskläder jublar på väg från advokatens kontor efter att hennes äktenskap med Tom Cruise upplösts. Hon är fri.
Kidman föddes på Hawaii men växte upp i Australien. Hennes ljusa, rödlätta hy gjorde att hon lätt brände sig i solen vilket drev henne till att söka upp inomhusaktiviteter, som teater. Inte helt självklart – hon var både blyg och stammade.
Hon hoppade av gymnasiet för att skådespela på riktigt och lärde sig snabbt att metodskådespeleri passade henne bäst, alltså att förkroppsliga rollfiguren i känsla och tanke.
Under sin karriär som spänner över fyra decennier har Kidman hunnit med över 90 roller på film och TV. Även trots den lilla pausen runt 2006, då hon gifte sig med Keith Urban och tog ledigt för att, som det heter, fokusera på familjen. Hon är med andra ord extremt produktiv och av de många, många projekten är det imponerande få som kan ses som floppar.
Det som placerar Kidman i samma kategori världsnamn som Cate Blanchett och Meryl Streep är hennes mod. Professionellt räds hon ingenting. Hon spelar intellektuellt kalla Virginia Woolf (”The hours”), överklassfru som hittar sin döda make i en tioårig pojke (”Birth”) och korkad brud med varmt hjärta som tänder på män som sitter i fängelse (”The paperboy”) med lika stor övertygelse. Just nu är hon aktuell i den erotiska thrillern ”Babygirl” där hon spelar mäktig vd som lever ut bdsm-fantasier med en betydligt yngre praktikant.
Gemensamt för de rollfigurer hon tar sig an är att de oftast är kvinnor som hamnar på gränsen av vad de klarar av. Ibland slår det slint, ibland klarar de att återta kontrollen över sina liv.
I intervjuer brukar Kidman betona just detta, att hon dras till roller som utmanar henne psykologiskt, som undersöker ”vad det innebär att vara människa”.
Men det betyder inte att hon inte också kan välja roller där hon mest bara har kul. Professionellt har hon ingenting mer att bevisa, hela hennes cv svämmar över av Emmys, Golden Globes, Oscars och Baftas. Så varför inte spela kylig överklassdam med snörp på munnen?
Att ”undersöka vad det innebär att vara människa” är att samtidigt skärskåda det egna jaget
Det kan också vara så enkelt att hennes tv-roller skiljer sig från hennes filmroller och att strömningsklimatet premierar variationer på serier som tidigare varit framgångsrika. Och de senaste tio åren har äckligt rika människor med problem varit en het genre. Dessa tv-roller har dessutom hjälpt henne att hålla löftet hon gav 2017 om att jobba med en kvinnlig regissör en gång var artonde månad. Kvinnliga regissörer är mer sällsynta bakom filmkameran än tv-kameran.
Som metodskådespelerska är det heller inte konstigt att hon ibland väljer roller som känns bekanta. Inte för att hon spelat dem förut utan för att de ligger nära henne själv. Att ”undersöka vad det innebär att vara människa” är att också skärskåda det egna jaget. Var det inte det hon och ex-maken Tom Cruise gjorde i ”Eyes wide shut”?
Stanley Kubricks film kom i en tid då gränserna för kändisskvaller öppnats på vid gavel av tabloidpressen och internet, då sexismen avkrävde kvinnor att de antingen var slampor eller oliggbara töntar. ”Eyes wide shut” dekonstruerade det perfekta Hollywoodparet och visade en kvinna med egna mål och behov, även sexuella.
Tillbaka till paparazzibilden det är svårt att se sig mätt på. Den som fångar ögonblicket då den ambitiösa och alltid så proffsiga skådespelerskan, som gång efter annan bländar med sin perfekta, sofistikerade skönhet, släpper taget. Inte som rollen utan som Nicole.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Äntligen fick filmveteranen Pedro Almodóvar sitt Guldlejon
LÄS MER:Behöver Camilla Läckberg mer exponering?
LÄS MER:Kungligheterna lär sig att casha in på sitt kändisskap
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
