Sommarens OS visar en levande fransk kultur som förändras och förnyas, skriver Martin Gelin.
Sommarens OS visar en levande fransk kultur som förändras och förnyas, skriver Martin Gelin. Bild: Jessica Gow/TT

Martin Gelin: OS i Paris är en kulturpolitisk triumf

Det var länge sedan Frankrike var en supermakt ekonomiskt eller militärt. Men under sommarens OS vinner de guldmedalj i kulturell makt. Spelen är ett visuellt fyrverkeri som påminner om vikten av att vårda kulturskatter och omätbara värden i en hypermaterialistisk tid, skriver Martin Gelin.

ANNONS
|

Något min gamla hemstad, New York, har gemensamt med min nya hemstad, Paris, är att invånarna outtröttligt försöker övertyga varandra om att de bor på världens mest outhärdliga plats, samtidigt som de givetvis inte kan tänka sig att bo någon annanstans.

Pessimismen är en folksport i Paris, likaså klagomålen på närområdet, på lokalpolitiker och givetvis på presidenten. Inför OS var alla övertygade om att spektaklet skulle bli en katastrof.

I stället har det blivit en sportslig, men framför allt kulturpolitisk triumf, inte bara för Paris utan för hela Frankrike. Det påminner om vikten av att vårda kulturskatter och omätbara värden i en hypermaterialistisk tid.

ANNONS

En opinionsmätning i maj visade att 39 procent i Frankrike var “likgiltiga” inför OS och 27 procent var “oroade”. I dag säger 86 procent att de var stolta över invigningen och 79 procent betraktar OS som en succé.

Att Frankrike vunnit så många medaljer hjälper förstås, men ännu viktigare är nog den visuella kraften i det dagliga bildflödet från Paris, där själva staden blir arena för tävlingarna. Hela världen har häpnat av bilderna från fäktningen i Grand Palais, simning i Seine, hästsport vid Versailles, cyklandet vid Place de la Concorde, och inte minst invigningens sublima luftballong med den olympiska elden, som på bara en vecka blev en omedelbar klassiker, faktiskt en ny logotyp för Paris. Ballongen skär igenom alla sociala flöden, tycks få tiden att stanna även under det mest stressade scrollandet.

Hur är det möjligt att skapa en så stark och tydlig symbol i en så visuellt övermättad tid?

Kanske genom att göra det som Paris är bäst i världen på: att kombinera det moderna och det klassiska, att blåsa nytt liv i det gamla kulturskatter genom att låta dem förändras och förnyas.

Franska diplomater pratar gärna om Frankrike som den “tredje globala supermakten”, vilket förstås inget annat land i världen gör.

När jag talat med kulturpolitiker i Paris och den franska regeringen, för en kommande bok, har de ofta påmint om att Frankrike till skillnad från många sydeuropeiska länder, som exempelvis Italien, inte bara betraktar kulturförvaltningen som ett slags arkeologi, som en rad ruiner som ska vårdas och skyddas, utan att det franska kulturarvet får sitt unika värde genom att vara levande och föränderligt.

ANNONS

Presidenten Emmanuel Macron har, trots många andra brister, faktiskt lyckats bredda och internationalisera Frankrikes kulturella profil och självbild. I Panthéon hittar vi nu inte bara Voltaire och Rousseau, utan även fransk-amerikanska Josephine Baker och konstverk av tyske Anselm Kiefer. Det bångstyriga motståndet till engelska har försvunnit från såväl den offentliga byråkratin som den franska vardagen. Den mest populära artisten i landet är Mali-födda Aya Nakamura, som förstås gjorde succé just på OS-invigningen, där hon uppträdde framför Académie Française.

Franska diplomater pratar gärna om Frankrike som den “tredje globala supermakten”, vilket förstås inget annat land i världen gör. Men just därför är det häpnadsväckande att Frankrike, flera århundraden efter att landets ekonomiska och militära dominans har falnat, ändå lyckas bibehålla och uppdatera sin kulturella makt.

OS-invigningen var kul, kitschig och queer och den kryllade även av högkulturella referenser som flög över huvudet på just de kulturfientliga nationalister som så gärna vill framställa sig som de sista beskyddarna av en löst definierad fransk essentialism.

Högerextrema Marion Maréchal fick hela den globala kristna högern med sig när hon attackerade invigningsceremonins dionysiska middagsspektakel som en förolämpning av kristendomen, då hon misstog festande grekiska gudar för Jesus och “Nattvarden”

En kulturkonservativ regi av OS hade kunnat bli en statisk hyllning av det gamla Frankrikes dammiga katedraler och medeltida ruiner. I stället blev sommarens OS en påminnelse om en levande fransk kultur som förändras och förnyas, som en trädgård.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Franska valet visar att vi lever i hyperpolitikens tid

LÄS MER:Frankrikes minneskrig har blivit kusligt relevanta

LÄS MER:Ladj Ly skildrar sprickorna i Frankrikes nationella myter

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS