Nyligen publicerade DN en bedövande lång text om den nya typen av manlighet i litteraturen av författaren Gunnar Ardelius.
Det är, menar Ardelius, en vilsen och omanlig typ som inte hymlar med sina felsteg eller sin dåliga personlighet. Det är en kastrerad man. Det är en ynklig man. Det är en misslyckad man.
Den som läst Ardelius egna vittnesbörd från köksgolv och tantraläger, tänker lätt att nu kommer det att handla om honom.
Och det gör det måhända. Fast det är andra författare – eller snarare deras romaner – som får bära hans resonemang så är det uppenbart att de är där för att illustrera en färdig tes. Som handlar om en manlighet i kris. Så långt är jag med.
Frågan är bara hur dessa män ska behandlas, enligt Ardelius. För mig handlar det snarare om hur deras litteratur ska bemötas.
Bland annat tar han nämligen exempel på kritiker som, om jag ska förstå honom rätt, hånar vissa av dessa manliga författare. Jag är en av dessa.
Så låt mig säga några ord. Jag har verkligen inte någon emot att män skildrar sin eländighet i litteraturen. Det verkar som en rimlig utgångspunkt.
Däremot så har jag något emot dåliga böcker. Därför är Ardelius exempel intressanta. Å ena sidan tar han upp Karl Kofi Ahlqvists debutroman ”Ingen ro om natten” – som jag hyllade i denna tidning (GP 14/9).
Och å den andra Christian Dauns bok ”Upplösningstillstånd. Rapport från en skilsmässa” – som jag inte alls hyllade (12/9). Det var en dålig bok ansåg jag. Vilket jag argumenterade för. Mestadels på språkliga grunder.
Dock inte genom att ironisera över författarjaget som Ardelius påstår. Att man är olycklig över en skilsmässa och gråter i kudden mellan hämtningarna på dagis kan hända vem som helst. Vissa gråter i kudden, andra biter ihop. Vad jag gjorde var alltså att skriva att berättarjaget var av den sorten som gråter i kudden.
Att göra litteratur av skammen är inte heller automatiskt fel.
Det andra exemplet på någon som hånat Daun är, enligt Ardelius, kritikern Jenny Teleman. I ingressen till hennes gästrecension i SvD står det nämligen ”är denna självbiografi om en smärtsam skilsmässa skriven med bläck eller hjärteblod?”. Ja, i ingressen. Det var alltså den enda andra recension av boken jag läst utöver min egen som inte instämde i hyllningskören utan faktiskt var kritisk.
Man får intrycket av att Ardelius tycker att vi kritiker sparkar på en författare som ligger.
”Det är väldigt svårt att berätta om sina verkliga erfarenheter utan att bli förkastad.” Säger han själv i en intervju nyligen med Ivar Arpi (SvD, 16/9).
Det må så vara. Men berätta är en sak – litteratur något delvis annat.
Själv delar jag inte Mikaela Blomqvists idé om att litteratur kan vara alltför privat. Eller i alla fall inte med det ordvalet. Just ”privat” har använts för att avfärda och ogiltigförklara så många erfarenheter i litteraturen. Däremot är jag helt säker på att jag är överens med henne om att litteratur kan vara för dålig – på sakliga grunder.
Känslan är att vissa av de eländiga männen i litteraturen använder sin sårbarhet och uselhet som flex. De vill att vi ska applådera för att de erkänner.
Amen gå bara i terapi eller nåt.
Själv tycker jag egentligen bara att alla ska sluta skriva dåliga böcker. Och onödigt långa texter i DN Kultur.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Landströms kritik riktar sig till en uppdiktad läsare
LÄS MER:Recension: ”Ingen ro om natten” av Karl Kofi Ahlqvist
LÄS MER:Recension: ”Upplösningstillstånd. Rapport från en skilsmässa” av Christian Daun
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
