Tiden då det första vi pratade om när vi träffades var smittspridning, vaccin och restriktioner är nästan bortglömd. Men så dök ett fall upp av den nya varianten av viruset mpox och vi fick en påminnelse om att det faktiskt var rätt nyss pandemin höll oss i ett järngrepp.
Den korta paniken lade sig dock snabbt, epidemin verkar ju stanna i Afrikas regnskogar. Där dör ju så många barn ändå av mässlingen och andra lätt botade sjukdomar att en ny epidemi inte håller sig kvar länge på tidningarnas förstasidor. Och eftersom mpox inte drabbar de rika länderna leder utbrottet heller inte till några internationella insatser för att producera vaccin. Inte ens de leveranser som generöst utlovades till Kongo Kinshasa har skett.
Liksom covid-19 och de flesta andra smittämnen är mpox en så kallad zoonos, en sjukdom som spritts från djur till människor. Och liksom covid-19 har mpox ett direkt samband med att världens jordbrukssystem breder ut sig på regnskogarnas bekostnad. Som biologen David Bernvi nyligen skrev på GP Debatt finns ett bevisat samband just mellan spridningen av mpox och den skogsskövlande palmoljeindustrin i form av en liten trädekorre.
När jordens mest artrika miljöer, de tropiska regnskogarna, trängs undan av industriplantagernas gröna öknar kommer nya arter och smittoämnen i kontakt med det mänskliga samhället i stor skala.
Den snabba ökningen av oljepalmodlingar hänger nära samman med hur världens fattiga länder kom att digna under skuldbördor till Nord
Palmolja är en stor exportvara. Den används i allt från choklad till drivmedel och produktionen har åttadubblats sedan 1990. Oljepalmer har hittills främst odlats i Asien men sedan ett tag kastar industrin längtansfulla blickar på världens näst största regnskog, den i Kongoflodens bäcken, ett av de områden i världen med flest arter – och smittämnen. En färsk forskningsrapport publicerad i Journal of the Royal Society Interface visar ett tydligt samband mellan infektionssjukdomar och ekologiska störningar som skogsskövling.
Den snabba ökningen av oljepalmodlingar hänger nära samman med hur världens fattiga länder kom att digna under skuldbördor till Nord. I början av 1960-talet gav rika länder med överskott på kapital massiva lån till Syd, i många fall samma länder som nyligen hade gjort sig fria från århundraden av kolonial utplundring.
Efter en optimistisk start fastnade de flesta av dem i en skuldfälla. Den slog igen med full kraft med ”Volkerchocken” 1979, den drastiska räntehöjning som chefen för USA:s centralbank Paul Volker drev igenom för att bekämpa inflationen och som utgjorde startskottet för den nyliberala offensiven. Följden blev att länder i globala Syd hamnade på obestånd och inte kunde betala sina fordringsägare.
Oavsett hur högt vi bygger våra murar kommer de inte att spärra vägen för de smittämnen som just nu tar språnget mellan olika arter när regnskogarna pressas undan
Svaret från Nord hette ”strukturanpassning”. Som villkor för att undgå statsbankrutt krävde de rika länderna och deras organisationer Världsbanken och Internationella Valutafondens drastiska åtstramningar med devalveringar, sociala nedskärningar, privatiseringar och exportinriktat jordbruk som standardingredienser. De fattiga länderna kastades tillbaka in i rollen som leverantörer av billiga råvaror och arbetskraft, något som även ökade trycket på arbetarklassen i de industrialiserade länderna. I många fattiga länder ledde detta till stora protester, de så kallade IMF-upproren som i en del fall tvingade fram lättade skuldbördor.
Under perioden av internationell högkonjunktur efter millennieskiftet, med låga räntor och stigande råvarupriser, framför allt driven av den kinesiska industrins snabba tillväxt, kunde en del länder i Syd öka intäkterna och skapa förhoppningar om att komma ur skuldfällan. Det mesta av intäkterna hamnade dock hos de lokala överklasser som ingår i samma korrupta finansiella system som miljardärerna i Nord. Med covidkrisen och Ukrainakriget bröts uppgången och när stater och banker i Nord beslutade sig för samma räntekrig som för 45 år sedan har skuldsättningen i de fattiga länderna slagit alla rekord.
Genom ett perverst ”i-landsbistånd” dränerar nu orimliga räntor och bankprovisioner de fattiga länderna. Tre miljarder människor lever i länder som lägger mer på räntor än sjukvård, värst i Afrika där fyra gånger så mycket går till fordringsägare som till sjukvård. Samtidigt som regnskogarna skövlas för världsmarknadens skull och nya smittämnen sätts i omlopp tvingas de fattiga länderna prioritera räntor till det globala nords banker före sjuk- och hälsovård. Ett säkert recept för fler pandemier.
Så knyter den globaliserade ekonomin samman våra öden. Idéer om att hålla världens problem utom synhåll med murar och våld vinner mark i Nord. Men det som händer i regnskogen stannar inte i regnskogen. Oavsett hur högt vi bygger våra murar kommer de inte att spärra vägen för de smittämnen som just nu tar språnget mellan olika arter när regnskogarna pressas undan.
Läs fler texter i GP Kultur:
LÄS MER:Abortfrågan gäller mer än kvinnors rätt till sina kroppar
LÄS MER:Så blev klimatet ytterhögerns stridsfråga
LÄS MER:Nu ska Coca Colas vd bestämma vår mat
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
