När Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” gavs 1976 ut var bemötandet mestadels negativt. Romanen om Annas sexuella frigörelse fick en kritik med ofta misogyna undertoner. I en recension beskrevs den nedlåtande som ”en freudiansk snackspåse”.
I Expressen (22/8) tycker Marianne Lindberg De Geer sig se sexism av Thorvalls kritikers slag i mottagandet av Linda Skugges ”50: Lämna mig inte”. Negativa recensioner i allmänhet, och Gabriel Zetterströms recension i DN (28/6) i synnerhet, skyller Lindberg De Geer på kvinnohat.
Bemötandet av ”Det mest förbjudna” var onekligen sexistiskt. Vad som borde betonats var Thorvalls tarvliga, konstlösa prosa och avsaknad av psykologiskt djup. Att romanen ur ett konstnärligt perspektiv kort sagt är dålig. Zetterströms recension ligger närmare det senare än den sexism Lindberg De Geer smetar ner texten med.
Vidare finns det något besvärligt över Marianne Lindberg De Geers betonande av att boken recenserats av en 28-årig man
Det är inte första gången Lindberg De Geer använder kvinnohat som förklaringsmodell för negativa recensioner – hon gjorde det även under debatten om författardagböcker (Expressen, 7/6). Men skulle inte kritiken mot Aase Bergs och andra kvinnliga författares dagböcker snarare kunna bero på recensenterna uppfattade den konstnärliga kvaliteten som undermålig?
Att använda misogyni som första förklaringsmodell då en kvinnas bok sågas är nedlåtande mot såväl kritikerna som författarna. I förhållande till recensenterna är det att på lösa grunder ifrågasätta deras förmåga till självständiga bedömningar. När det gäller författarna är det att inte ta verken på nog allvar för att även se deras brister.
Självklart kan recensioner vara sexistiska, men för att leda Gabriel Zetterströms misogyni i bevis bör mer läggas fram än att han inte uppfattade Skugges bok som: ”en berättelse inifrån en kvinnas kamp med att hålla fast vid sin livslögn”. Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” är för övrigt ett praktexempel på en sådan berättelse, men är likväl en travesti till roman.
Vidare finns det något besvärligt över Marianne Lindberg De Geers betonande av att boken recenserats av en 28-årig man. Det är ett perspektiv som leder till en uppdelning mellan kvinnolitteratur och annan litteratur. Ska bara medelålders kvinnor få recensera medelålders kvinnors böcker? Naturligtvis kan en ung man uppskatta en väl utförd skildring av kvinnliga erfarenheter. Bra konst har trots allt förmågan överskrida kategorier såsom ålder och kön.
Självfallet finns kvinnohat i kulturvärlden
Den arga kvinnan Hagar Olssons ”Chitambo” (1933) är en feministisk skildring av en ung kvinnas strid med patriarkatet. Vad som skiljer ”Chitambo” från ”50: Lämna mig inte” och ”Det mest förbjudna” är att upphovskvinnan är en enastående författare.
Självfallet finns kvinnohat i kulturvärlden. Men att påpeka att Linda Skugge inte är mycket till författare är inte ett uttryck för misogyni. Marianne Lindberg De Geer borde spara anklagelserna om sexism till tillfällen då så är fallet. Att ropa kvinnohat då ens egna, ens vänners eller böcker man själv uppskattar sågas är inte så klädsamt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Feminism är det bästa som hänt heterosexuell kärlek
LÄS MER:Svenskar borde värna om grannländernas litteratur
LÄS MER:Att skriva om poesins utmaningar är inte att gnälla
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
