Den danska litteraturkritikern Georg Brandes myntade 1883 begreppet ”det moderna genombrottet”. Vad Brandes syftade på var en samhällstillvänd litteratur präglad av naturalismens och realismens stilideal. Viktigt för det moderna genombrottets genomslag var att det inte var ett danskt, utan ett nordiskt fenomen.
Nordiska initiativ finns även i samtiden. Däribland Nordiska rådets pris, vars nominerade böcker recenseras i SvD över sommaren. För värnare av den nordiska litteraturgemenskapen är SvD:s initiativ upplyftande. Men mer än att belysa nominerade verk visar recensionerna tyvärr att kunskapen om grannländernas litteratur inte är vad den var på Brandes tid.
Somliga av grannarnas större namn känner vi till, men vilka är de intressanta strömningarna i norsk samtidspoesi? Vad debatteras i Danmarks litterära offentlighet och vilka är landets tongivande kritiker? Kan litteraturintresserade namnge tre färöiska samtidsförfattare?
Utöver Nordiska rådets pris syns nordism i sådant såsom pan-nordiska tidskrifter och samarbeten mellan litteraturinstitutioner vid ländernas universitet. Initiativen blir dock rop ut i tomheten utan ett gensvar i form av en attitydförändring bland svenskar. Litteraturvärnande svenskar borde se sig förpliktade att vara åtminstone någorlunda ajour med grannländernas litteratur och litteraturdebatter.
Första steget är att svenskar släpper den löjliga oviljan att läsa grannlitteraturen på originalspråk.
Att intressera sig för den nordiska litteraturen är att vara solidarisk med litteratur som likt den svenska är skriven på mindre språk i en tid av minskad läsning. En nordisk litteraturgemenskap är ett sätt att tillföra välbehövda läsare. Första steget är att svenskar släpper den löjliga oviljan att läsa grannlitteraturen på originalspråk.
Ett samtal som förs över landsgränserna kan även vitalisera litteraturen med nya perspektiv. Ett historiskt exempel relaterat till det moderna genombrottet är hur Alfhild Agrell och August Strindberg gick i polemik med Henrik Ibsens ”Ett dockhem” (1879) med ”Räddad” (1882) respektive ”Giftas” (1884).
Då och då blossar det upp ett intresse för grannlitteraturerna. 2015 skrev Viola Bao i SvD om den danska poesiboomen, representerad av poeter såsom Yahya Hassan och Asta Olivia Nordenhof. Men jag känner mig rätt säker på att upphovet till intresset var att de danska poeterna översattes. Inte, såsom Bao hoppats, på att vi svenskar plötsligt intresserade oss för grannländernas litteratur i stort.
Svenskars ointresse för nordisk litteratur speglas på såväl bibliotek som boklådor. På Malmö stadsbibliotek ägnas en hyllvägg åt danska romaner och en dryg meter åt dansk poesi. Detta gäller alltså litteratur som skrivits i ett land en halvtimmes tågresa ifrån biblioteket i fråga. Mer välsorterade bokhandlare ger utrymme åt grannlitteraturerna i originalspråk. Flertalet har dock varken en norsk eller dansk hylla.
Georg Brandes förstod att de nordiska litteraturerna hängde samman. Relation som bygger på besläktade språk och en litteraturhistoria fylld av beröringspunkter är en som bör värnas. Nordiska initiativ är till föga nytta om svenskars relation till grannländerna inte består i en kombination av nyfikenhet och välvilja.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Att skriva om poesins utmaningar är inte att gnälla
LÄS MER:Dagens författare måste lära sig att gnälla värdigt
LÄS MER:Sverige bortprioriterar finlandssvensk litteratur
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
