Bland alla lögner och konspirationer som nazisterna använde det första världskriget till fanns en korrekt slutsats. Den tyska propagandaministern Joseph Goebbels var nämligen övertygad om att Tyskland hade förlorat kriget inte bara för att hemmafronten lämnats i hunger och materiell nöd – utan i andligt armod.
Därför behövde nazisterna producera underhållning – och propaganda.
Under alla år som jag har intresserat mig för film har jag häpnat över den separation som många samhällsvetare, opinionsmakare och filmälskare gör mellan totalitära samhällen och deras kulturproduktion. Och det har alltid funnits ett regissörskap som behandlats särskilt slappt och upprörande – Leni Riefenstahls.
Trots överväldigande bevis om motsatsen tilläts Riefenstahl – inte utan anledning kallad ”Hitlers favoritregissör” – under efterkrigstiden forma berättelsen om sig själv som en naiv och apolitisk regissör. En som ”bara” hade utnyttjat nazistledarens vurm för henne till att skapa magnifika filmer.
Goebbels och Riefenstahl var vänner, och den enda irritation propagandaministern upplevde var att hon brände så mycket pengar på filmerna.
Hon framställde sig, på basis av rena lögner som att hon tillbringat många år i fängelse och allierade interneringsläger, som ett offer. När sanningen var att hon hölls i en kortare husarrest. Riefenstahl påstod att hennes hyllade film ”Viljans triumf” (1935) – en krönika över partiets kongress i Nürnberg 1934 – inte innehöll något om ”ras”. Trots att vem som helst kan se att en högt uppsatt nazist i filmen talar om ansvaret att ”ta hand om rasens renhet”.
Inget ändrades efter hennes död 2003. Så sent som 2009 kunde Quentin Tarantino utropa Riefenstahl till sin tyska favoritregissör. Med tillägget att ”Goebbels inte hade någon kontroll över henne, de hatade varandra”. Goebbels och Riefenstahl var vänner, och den enda irritation propagandaministern upplevde var att hon brände så mycket pengar på filmerna. Tills hans såg det översvallande mottagandet – inte bara hemmavid – för ”Viljans triumf” och ”Den stora olympiaden” (1938).
Ingen gjorde nämligen så mycket för att sprida nazisterna ikonografi – till att gjuta samman Hitler med nationen och ideologin – som Riefenstahl. Hon var lika skicklig med musikläggning som hon var med redigering, åkningar och kameravinklar.
Det var suggestivt förföriska filmer i nazismens tjänst. Regisserade av en person som tvärtemot vad hon senare påstod själv hade förförts av Hitlers utstrålning och idéer efter ett tal – redan 1932. Som när hon befann sig i USA efter Novemberpogromerna (den så kallade Kristallnatten) 1938 offentligt försvarade Hitler.
Att det nu i Andres Veiels nya dokumentärfilm ”Riefenstahl”, med premiär under Venedigs filmfestival, framkommer bevis för att Riefenstahl fortsatte vara nazistsympatisör fram till sin död är förstås iögonfallande. Men på sitt sätt är rubrikerna om att detta är sprängstoff också upprörande.
Men Riefenstahl närvarade vid invasionen av Polen 1939.
För visst. I dokumentären finns bevis på inte särskilt naivt medlöperi och tydlig ideologisk medvetenhet. Hon beklagar sig för sin vän Albert Speer – en annan i efterkrigsvärlden osannolikt lamt behandlad figur – om att folk är taskiga mot dem och ska hålla på och snacka koncentrationsläger.
Men Riefenstahl närvarade vid invasionen av Polen 1939. Rollen var ”krigskorrespondent”, men hon uppträdde i uniform och med vapen. Att det nu framkommer att hon kan ha haft en indirekt roll i en massaker på judar under resan är naturligtvis synnerligen allvarligt. Men då ska man komma ihåg att hon alltid undkom ansvar för den resan för att hon på ett fotografi ser ”upprörd” ut. Så låga var trösklarna för de många som ville ursäkta Riefenstahl efter kriget.
Riefenstahl stämplades för all del som ”medlöpare” under avnazifieringsrättegångar. Men kom ändå att vinna ett femtiotal förtalsmål mot dem som anklagade henne för delaktighet i nazisternas brott.
Kulturfolk som under nazismen vände kappan efter vinden eller hänfördes och satte penna, kamera och pensel i ideologins tjänst var många. Klaus Mann skrev redan 1936 pjäsen ”Mefisto” om dem. Deras konst var heller inte bara ren propaganda. Goebbels var noga med just underhållning för hemmafronten, och bara 14 procent av filmerna var partipropaganda.
Under inspelningen av Riefenstahls dramafilm ”Tiefland” användes fängslade romer som statister.
Men seriöst medlöperi fanns likväl i tematik som under inspelningar. Den svenska skådespelerskan Kristina Söderbaum gjorde 1942 huvudrollen i ”Den gyllene staden”, ett drama om hur sluga tjecker förför oskuldsfulla tyskor. Under inspelningen av Riefenstahls dramafilm ”Tiefland” användes fängslade romer som statister. De skickades sedan till koncentrationsläger där de flesta av dem mördades. I rättegångarna efter kriget fick Riefenstahl vittna, men ingen av de överlevande romerna.
Just Riefenstahls fortsatta status, även bland Hollywoods grädda, gör hennes mytbildning särskilt viktig att spräcka för att inse hur även den mest ideologiskt hårdkokta propaganda kan ursäktas i konstens tjänst. Och det är bra om det nu formas en ny bild av Riefenstahl, inte minst för att förstå propagandisternas och kulturens roll i diktaturer som Putins Ryssland.
Men jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om man redan efter kriget lyssnat på dem som påpekade att ingen med en roll och status som Riefenstahls kan ha misstagit sig på den judeförföljelse som var del i Förintelsens maskineri. Ja, att de faktiskt hade ett ansvar för denna maskin genom sitt propagandamakande. Att det hade varit mer respektfullt att i stället lyssna till dem som hade gjort motstånd – och på de verkliga offren.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vänstern tycks inte veta var antisionismen kommer ifrån
LÄS MER:Därför hade jag inte tänkt skriva en rad till om Kafka
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
