Hynek Pallas: Därför hade jag inte tänkt skriva en rad till om Kafka

Få författare är så tätt förknippade med en stad som Franz Kafka är med Prag. Men såhär 100 år efter hans död är det bara att konstatera: författarskapet har förvandlats till kitsch, skriver Hynek Pallas.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

”Kafka är kitsch”, muttrar jag i telefonen. Min kompis Cecilia Hansson vill veta hur tjecker ser på hennes idol – och någonstans i hennes pinfärska bok ”Kafkalungan” suckar jag om min Prag-krets och vår trasiga relation till stadens störste son.

Det är nu inte Franz Kafkas fel att jag ett sekel efter hans dödsdag firar 35 år av att vara hjärtligt trött på honom. Kanske kunde diskrepansen mellan det globala kändisskapet och Kafkas lokala status jämföras med hur mina tjeckiska vänner på 1990-talet trodde att alla svenskar såg Bergmanfilmer en gång i veckan. Men det är mer komplicerat än så.

ANNONS

Medan Kafka efter 1948 upptäcktes i den tysktalande världen placerades han av de tjeckiska stalinisterna i frysboxen. Inte bara för att hans skildring av förtryckets förvirrande, dödliga absurditet fångade deras maktmedel bättre än någon journalist. Som tysktalande jude var Kafka ett dubbelproblem: tyskarna var fördrivna och den antisemitism som kommunisterna kallade antisionism gjorde processen kort med judar som överlevt Förintelsen.

2024 är det fortfarande skralt med rimliga tjeckiska Kafka-översättningar i bra utgåvor

I 1960-talets töväder släpptes han in i värmen men begravdes lika snabbt efter den sovjetledda invasionen i dag (21 augusti) för 56 år sen. Än en gång blev hans romaner om mardrömslika irrvägar genom rättsväsendet en samtidsmanual. Så pass att Václav Havel skämtade om att han hade kunnat skriva Kafkas berättelser bättre än författaren själv.

Det borde alltså ha varit upplagt för att Kafka skulle göra lika storstilad rock’n’roll-återkomst som dissidenterna 1990. Ungefär som på fotografiet från samma år, där den legendariske musikkritikern Jiří Černý bär en engelskspråkig version av Akademibokhandelns ikoniska ”Kafka hade inte heller så roligt”-tröja när han myser med Keith Richards och presidenthustrun Olga Havlová garvar över ölen med Mick Jagger.

Varför det inte skedde kan man läsa mellan raderna i en essä om världslitteratur av Milan Kundera (New Yorker 1/1/2007) där Kundera skrev om hur det tog Max Brod decennier att lägga grunden för Kafkas genombrott: ”Nej, tro mig, ingen hade känt till Kafka i dag – ingen – om han hade varit tjeck”. Det spelar ingen roll att sådana som Tjeckiens bäste författare Bohumil Hrabal höll Kafka högst: i ett land som städat bort det tyska är det både traumatiskt och kombinerat med mindervärdeskomplex att utnämna en tyskspråkig författare till sin litterära gigant. 2024 är det fortfarande skralt med rimliga tjeckiska Kafka-översättningar i bra utgåvor.

ANNONS

I dag knyts Kafka mer till det judiska Prag och dess katastrof

Däremot fattade man vilken turistmagnet Kafka var. Prag är nerlusat med fula statyer, värdelösa ”museer” och barer där turister kan känna sig smarta när de super under Kafka-citatet ”I never wish to be easily defined” i neon. Men Franz skrev att lilla moder Prag har klor, och det är lika giltigt för honom själv: Gick jag över bron från mina barndomskvarter var det samma väg som Josef K leddes över till sin död i slutet av ”Processen”. Guidade jag bakfulla gymnasieklasser hade läraren Akademibokhandel-tröjan för att vi skulle besöka författarens kontor.

Det har blivit bättre. I dag knyts Kafka mer till det judiska Prag och dess katastrof. Ibland hittar någon till hans grav där en senkommen minnesplakett berättar att hans systrar mördades i koncentrationslägren. Ett öde som nog också hade blivit Kafkas om inte lungorna ruttnat bort 1924. Ändå inleder jag jubileumsåret med tanken att inte skriva en rad om honom eftersom jag är lika trött på hur tjecker begraver historien som på att svensk kunskap om Prags litteraturhistoria börjar och slutar med Kafka och Kundera.

I stället börjar jag arbeta med min nästa bok, om min farmors familj och deras öde. Jag kliver ner i Prags stadsarkiv för att hitta släktens adress. Och upptäcker vem som bodde granne med dem.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Rasismen är invävd i det engelska samhället

LÄS MER:Verklighetens ”Succession” överträffar dikten – med råge

LÄS MER:KD måste göra upp med sin antisemitiska historia

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS