Joanna Górecka: Är karismans dagar äntligen över?

Världspressen drabbades av språklig blödarsjuka när Keir Starmer blev premiärminister i Storbritannien i juli. Alla adjektiv synonyma med torrboll savade ner löpsedlarna tills det plaskade: stram, torr, tråkig, en gammal mänsklig trafikstolpe, Blair without the flair. Den formuleringspigga brittiska pressen traskade ofta till skafferiet för att hämta ammunition som riktades mot Starmers svarta karismahål: han hade en jordnöts karisma, en frusen ärtas karisma, en bortglömd, osaltad brödkants karisma.

Nåja, alla har inte Janne Guillous pondus men det säger något om sakernas tillstånd att världen storknade över att en politiker och jurist var vad en politiker och jurist rimligen borde vara: lite jävla tråkig.

På många sätt är karisman vår tids heliga förbannelse. Oxford University Press valde ”rizz”, slang för karisma, till årets ord 2023. Rizz är förstås något som delas av såväl Barack Obama som Putin, Hitler och Dalai Lama samt massa sektledare med sextio fruar och tvåhundra barn som också är sina mammors syskon.

Vi accepterar liksom vadsom bara det har karisma

Året var 2003 när jag hörde talas om karisma första gången. Innan dess var jag av uppfattningen att det fanns grejer man kunde vara bra på och grejer man kunde vara dålig på och att det liksom var det som ringade in en som människa.

Sen blev jag nio och tittade på ”Top model”, alla millennialkvinnors läroverk, där överjordiskt vackra och smala kvinnor tävlade om att få göra sminkreklam och sen glömmas bort i all evighet. Tyra Banks tävling var aldrig en meritokrati. På löpande band spolade hon de duktigaste pluggisarna som blev bäst på bild för att främja deltagarna med ”det lilla extra”, de som ”bjöd på sig själva”. De som ”hade mycket personlighet”. Då förstod jag, det lilla extra är det mest okränkbara man kan ha på kontot.

Karismans medusahuvud har slukat oss alla och ibland, allt oftare, är det det enda som behövs. Vi accepterar liksom vadsom bara det har karisma. Till exempel att fängelsedömda storbedragaren Anna Sorokin nu är så folklig att hon ska vara med i amerikanska ”Dancing with the stars”. Hon ryktas vara en iskall psykopat, men äh, rizz finns.

Jag är en ogin jävel, förstår inte hur de gör, de där som är bra på att mingla

Ärligt talat har jag alltid varit misstänksam mot väldigt karismatiska typer. Mest för att jag är en ogin jävel, förstår inte hur de gör, de där som är bra på att mingla, tror att de håller på och drar oss vid näsan. De utstuderat mopsiga som garvar sitt munläder medan det lyser ”may I be amazing at you?” ur ögonen på dem (som Tina Fey formulerade det när hon gång på gång utsattes för minglare som försökte förföra genom att fräckt fråga om ett ärr hon har i ansiktet).

Jag har alltid brunnit mycket mer för stela typer med ett rikt inre liv, Jane Eyre ligger mig varmt om hjärtat, någon som står och surmumlar mot någon vägg på en fest, den blöta filten över varje god stämning. När ska det bli inne??

Intet är som väntans tider men med en brödkantstorr Keir Starmer vid makten kanske det snart är verklighet. Och en annan torr britt är ju faktiskt också på modet i Kultursverige: nu när alla läser nyöversättningen av ”Middlemarch” är också Dorothea Brooke i ropet, med sina gråa klänningar och kåtlåsning på en ful pastor.

Man skulle kunna tänka att anti-karismans höst äntligen är här, men aa, sen virvlar Anna Sorokin förbi i en fotboja i flödet och jag tänker: kanske inte än.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Problemet med Sverige är att nästan ingen luktar parfym

LÄS MER:Rödljusterapi är tutten för alla som vill bli odödliga

LÄS MER:I dag kan vi utplåna människor med bara ett klick

Joanna Górecka