Ett par veckor in i inspelningen av den klassiska filmen ”Who’s afraid of Virginia Woolf?” tappar filmstjärnan Elizabeth Taylor och hennes make Richard Burton humöret för femtioelfte gången.
Producent och regissör har mopsat sig, makthierarkierna är i gungning, exempel måste statueras. Paret rusar iväg från inspelningen under vredesmod. Ett par timmar återvänder de, den här gången på utstuderat gott humör – samt med några goda vänner ur det brittiska kungahuset i släptåg. Genom att kokettera med sitt sociala kapital visar de vilka som har det verkliga inflytandet. Maktförhållandena är återupprättade och inspelningarna kan fortgå.
Detta är bara en av många intressanta turer i den amerikanske kulturjournalisten Philip Gefters nyutkomna ”Cocktails with George and Martha”, en mycket underhållande bok om filmatiseringen av Edward Albees världsberömda pjäs.
Boken fördjupar sig i de många konflikter som präglade inspelningarna 1965 och som möjligen bidrog till det alldeles lysande resultatet. Den är visserligen smaskig som rent skvaller betraktad – Taylor är ständigt rasande: för få juveler i present från producenterna, för få drinkar, en roll som är alldeles för gammal och tjock. Men ”Cocktails with George and Martha” är minst lika spännande som skildring av ett samhälle i förändring.
Vid tiden för inspelningarna har Hollywoods tidiga affärsmodell, studiosystemet, mer eller mindre gått under. Mainstreamfilmen kan inte längre värja sig för de konstnärliga krafter som vill ta ut filmen i verkligheten, ofta ganska radikala sådana.
Samtidigt jäser missnöjet bland de yngre i den amerikanska befolkningen och ska snart eruptera i proteströrelserna. Med dem följer vidräkningarna med nattstånden sexualmoral, religiöst hyckleri och förgivettagna politiska positioner. Och kanske framför allt med den institution som står i centrum för ”Who’s afraid of Virginia Woolf?”: det heliga äktenskapet.
Det här är en nyordning, en knoppande vanvördnad, som på ett nästan metaforiskt vis går igen i de allt värre äktenskapliga slitningarna mellan det äkta paret Taylor/Burton under inspelningarna. Men också i de ständiga konflikterna mellan veteranerna från det gamla studiosystemet och företrädarna för den nya tiden, som den unge regissören Mike Nichols.
Vore jag förläggare skulle jag tvinga landets bästa kulturskribenter att författa en bok om vardera rulle.
Nu är ”Cocktails with George and Martha” förvisso inte en alldeles otypisk bok. Den här sortens djuplodande kulturkritiska skildringar av enskilda filmers tillkomsthistorier utgör rätt vanligt stoff inom anglosaxisk kulturjournalistik. Det finns ett antal minst lika fascinerande böcker om hur enskilda verk slår följe med tidsandan, och i viss mån även förändrar den.
Stephen Rebellos ”Alfred Hitchcock and the making of ’Psycho’”, till exempel. Ett reportage om striden mellan den legendariske regissören och branschens självsanerande censurinstanser under arbetet med ”Psycho”. Och som är spännande som, tja, en Hitchcockfilm.
Sam Staggs ”When Blanche met Brando” som följer ”A streetcar named Desire”:s färd från scen till film. Och där pjäsens skildringar av homosexualitet, sexmissbruk och våldtäkt gör den till en verkligt het potatis i den moraliskt medvetna filmindustrin.
Eller ”All about ’All about Eve’” av samme författare och som handlar om tillkomsten av alla tiders kanske bitchigaste rulle om den amerikanska underhållningsindustrins oförblommerade sexism.
Personligen skulle jag kunna ägna resten av mitt liv åt att fördjupa mig i liknande historier. Jag önskar bara att jag kunde göra detsamma när det gäller svenska filmer. För det som verkligen framstår med pinsam tydlighet under läsningen av ”Cocktails with George and Martha” är den närmast totala avsaknaden av motsvarande böcker i Sverige.
Det är en brist som förvisso kan ha sin förklaring i att vi är ett litet språkområde – med en marknad som inte direkt dikteras av en skriande efterfrågan på vare sig kulturhistoria eller filmlitteratur. Med undantag för de enstaka djuplodande biografierna över giganter som Roy Andersson, Bo Widerberg och, naturligtvis, Ingmar Bergman.
Ett fattigdomsbevis är det dock, inte minst mot bakgrund av vår kulturella självförståelse: som jordisk hemvist för filmgudar som just Bergman, Greta Garbo och Ingrid Bergman.
Men också i relief mot de senaste årens debatt om en kulturkanon. Finns det till exempel någon film som definierat vår svenska kulturradikala självbild som ”Jag är nyfiken – gul”? Eller ”491”? Eller ”Sommaren med Monika” och ”Hon dansade en sommar”?
Existerar ens något kulturuttryck som på ett lika folkligt vis legerat svensk misstänksamhet mot storfinansen (Wall-Enberg) med 80-talets drömmar om de snabba klippen som ”Jönssonligan”? Eller svenskt flockbeteende och sossig gemenskapsiver i filmserier som ”Sällskapsresan”?
Vore jag förläggare skulle jag tvinga landets bästa kulturskribenter att författa en bok om vardera rulle. Inte bara för att det skulle säkra min egen semesterläsning framöver. Utan också för att det verkligen behövs berättelser om hur kulturarvet skapas genom just sådana här dialektiska processer, ibland utan att vi riktigt märker det själva.
”Änglagård”, till exempel. Dess väg in i den svenska folksjälen rymmer antagligen en förhållandevis stor berättelse också om vår egen tid: om frigörelse och reaktion, land och stad och det kulturkrig som sliter offentligheten i stycken.
Det skulle kunna bli hur intressant som helst. Eventuellt även som skvaller betraktat.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Håller samhället på att feminiseras? Be my guest!
LÄS MER:Dras vi till konspirationsteorier för att de är spännande?
LÄS MER:Att resa med barn är som att springa ett maraton
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
