Det är en alldeles särskild sorts tider när skulden för de stora samhällsutmaningarna skyfflas över på kvinnorna.
Nyligen kom ”Den mjuka staten” av Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson ut, en närstudie av ”feminiseringen av samhället och dess konsekvenser”. Det är på många sätt en träig bok – grundligt sågad av GP:s Jesper Ahlin Marceta. Samt byggd på akademikerprosa, fotnoter och viss svårkamouflerad nostalgi över det som en gång var.
Dess ärende är dock braskande: att det ökade kvinnliga inflytandet i samhället inte bara är av godo. I stället kan en uppmjukad, och enligt författarna ”feminiserad”, stat hämma en del uppenbarligen maskulina – och samhällsnödvändiga – principer som konkurrens, självsäkerhet och prestationsduglighet.
Författarna ser järtecknen hopa sig i skyn. Skola, polis, sunda hierarkier, expertsamhället, allt riskerar att gå bort sig i den kvinnliga deltagande approachen. Snart drunknar vi alla i någon sorts rosa gegga av medkänsla, omtanke och lågaffektivt bemötande.
Vad mig beträffar: á la bonheur. Om det är någonting som grabbkulturen och dess patriarkala värden lärt mig här i livet är det att akta mig noga för dem. Hellre en mjäkig Farbror Barbro än en hobby-Bismarck som ser livet som ett enda darwinistiskt chicken race. Vi är många som tagit skada av det senare.
Samtidigt är det inte direkt överraskande att den här sortens käpphästar luftas just nu, mot bakgrund av krig i närområdet och verkliga samhällsutmaningar som skjutningar, dalande Pisa-resultat och en hårt pressad vård och omsorg. Biologistiska förklaringar har en intressant tendens att dyka upp i tider av oro, när vi alla famlar efter en kraftfull och skoningslös strukturell quick fix mot kaoset.
I anslutning till ett bokprojekt för ett par år sedan fördjupade jag mig själv i hur ofta den offentliga debatten under kalla kriget refererade till moderlighetens fördärvande inflytande över samhällsutvecklingen, så kallad ”momism”. En tendens som definitivt har en del gemensamt med vår tids uppenbara törst efter tydliga ledarskap, dådkraftig maskulinitet och skepsis inför det alltför inkännande.
”Generation of vipers” formligen vältrar sig i skadorna som det täcka könet kan åsamka
Inte minst i det misstänkliggörande av så kallade kvinnliga egenskaper, rädslan för att en mer resonerande – och i psykologisk mening moderlig – approach ska fördunkla blicken inför de svåra beslut som måste fattas om samhällsutmaningarna.
Under den amerikanska efterkrigstiden fick kritiken mot ”momism” sitt hätskaste och allra mest extrema uttryck i författaren Philip Wylies essäbok ”Generation of vipers”. Det är en i dag halvt bortglömd bok, men som på sin tid sålde i hundratusentals exemplar och utfärdade en eftertrycklig varning för allt vad kvinnlig samhällspåverkan heter.
Som jämförelsepunkt är boken därför intressant och med 2024 års genusglasögon på nästippen är det ofta rätt komisk läsning. Inte minst i hur Wylie härleder all form av modernt elände till mödrar och kvinnor: ”Generation of vipers” formligen vältrar sig i skadorna som det täcka könet kan åsamka, både inom själva statsapparaten och den amerikanska demokratin.
Och som också gör att ”Generation of vipers” ofta ter sig som ett spöklikt eko av vår egen tids fenomen som incelkulturer och den nyväckta romantiseringen av könsroller. Inte minst föreställningen om att kvinnlig frigörelse utgör ett hot mot traditionella maskulina dygder.
Wylie tycks till exempel se hela det framväxande välfärdsprojektet som ett uttryck för den mest djävulska av kvinnliga ränker. Och jämför alla system bortom de rövarkapitalistiska med en moders kvävande omsorger, som i symbolisk bemärkelse riskerar att snöpa hela den manliga befolkningen och transformera dem till viljelösa fruntimmer, bögar och huliganer.
Till exempel undrar jag om det inte finns ett bättre ord för fenomenet än ”feminisering”. ”Demokratisering”, kanske?
”Bakom alla dessa uppvisningar i ömkansvärd svaghet”, dundrar Wylie i en särskilt storvulen passage, ”tronar mamman, denna mässingsbröstade Baal. /.../ Aldrig tidigare har en storslagen nation befolkad av modiga män med drömmar så tanklöst skapat en enorm klass av lata, medelålders kvinnor.”
Nu ska förvisso inte en beskedlig och resonerande bok som ”Den mjuka staten” på något sätt beskyllas för den här sortens ohöljd misogyni. Men dess oro över att konkurrensen hämmas krokar samtidigt fast i en del av de tankegångar som ventileras av Philip Wylie och hans gelikar under efterkrigstiden.
Inte minst i föreställningen om att det löper en röd tråd mellan kön, statskonst och normupplösning. Och i dess uppenbara faiblesse att välja glädjen i definitionerna av en maskulin kultur.
För i ”Den mjuka staten” samlas oupphörligen begrepp som individualism och tävlingsanda, prestation och vinst i exempelkorgen över de manliga kollektivens dygder, medan de mörkare inslagen som våld och homofobi, underkastelse och grupptänk i det närmaste utelämnas.
Just det senare får mig gång på gång att vilja invända mot bokens rätt godtyckliga uppdelning av könsegenskaper. Till exempel undrar jag om det inte finns ett bättre ord för fenomenet än ”feminisering”.
”Demokratisering”, kanske? ”Civilisation”? 1900-talet är, trots allt, över.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Den mjuka staten” av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson
LÄS MER:Filmhistoriens mest kända asiat kom från Västerbotten
LÄS MER:Dras vi till konspirationsteorier för att de är spännande?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
