Under hela sommaren har jag räknat ned. Inte till sista semesterdagen, inte heller till att dra igång hösten. Utan till biopremiären av filmen ”Maxxxine”, en rulle som kröner senare års allra märkligaste skräckfilmstrilogi.
Ingen av de två föregående rullarna har visserligen gjort något större väsen av sig i Sverige. ”X” fick svensk biopremiär våren 2022, men gick relativt obemärkt förbi. Uppföljaren ”Pearl” hänvisades direkt till en tynande tillvaro på någon streamingtjänst. Knappt någon jag känner har ens hört talas om den.
Det är synd och skam – båda filmerna är rätt eleganta lekar med genrefilmens konventioner. Och gjuter dessutom nytt liv i en stelnad skräckschablon: the boogey man. Det vill säga den mordiske vettvillingen som lurar på sina offer och tar livet av dem på olika kreativa sätt, en efter en.
Det är en typ som vi har sett till leda, sedan slasherfilmens definitiva genombrott i mitten av 70-talet. Leatherface i ”Motorsågsmassakern”. Michael Myers i ”Halloween”. Jason Voorhees i ”Friday the 13th”. Och så Freddy Krueger i ”Terror på Elm street”, såklart, det brännskadade vaktmästarspöket som gör intrång i tonåringars mardrömmar.
Men med undantag för fru Voorhees i den första ”Fredagen den 13:e”-filmen och en och annan listig plot twist i den olidligt självmedvetna ”Scream”-serien har slashergenren präglats av en påfallande brist på kvinnliga mördare. Vilket är märkligt i sig, med tanke på hur livaktig rädslan för femininitet traditionellt sett har varit. Inte minst bland finniga tonårsynglingar, filmernas främsta målgrupp.
Faktum är att filmserien introducerar den första intressanta mördarkategorin på säkert fyrtio år.
Tjejer, i synnerhet unga vackra sådana, har förvisso alltid spelat en viktig roll för genren. Gärna som nakna offer, från den duschande Marion Crane i ”Psycho” till de barbröstade skrikande tonårstjejerna i ”Halloween” och ”Fredagen den 13:e”.
Men i de fall de haft en avgörande funktion för själva upplösningen, så har det nästan uteslutande varit i rollen som hjältinna. Det finns rentav ett begrepp för fenomenet: the final girl. Hon som ensam överlever blodbadet och till sist tar livet av mördaren. Och som ofta behäftas med en rad värdekonservativa och patriarkala kvinnoideal: kyskhet, pålitlighet och anspråkslöshet.
Sådana schabloner vänder ”X” och ”Pearl” upp och ner på. Faktum är att filmserien introducerar den första intressanta mördarkategorin på säkert fyrtio år. En arketyp som det egentligen är helt obegripligt att ingen använt sig av tidigare, med tanke på hur närvarande hon är i vår kulturs skräckfantasier.
Nämligen den pilska gamla tanten. Den åldrade kvinnan som fortfarande lever ut sin sexualitet.
För i ”X” är det ingen tyst jätte med ishockeymask och machete som smyger sig på de promiskuösa ungdomarna. Här är psykopaten själv en otillfredsställd gammal bondmora som heter Pearl och förstulet står och gnuggar sig i buskarna. Ett både uppiggande och sinistert hot som endast kan beskrivas som det oväntade mötet mellan den mordiska hillbillyn i ”The hills have eyes” och, tja, Kerstin Thorvall. Eller Kåta Gun i ”Kvarteret Skatan”.
Nu har det visserligen funnits spår av monstertanter tidigare i filmhistorien, fru Bates i ”Psycho”, till exempel. Så kallad hag horror – haggskräck – blev till och med ett eget begrepp i kölvattnet av 60-talets rysarsuccéer som ”Whatever happened to Baby Jane” och ”Strait-jacket”. Men då har det nästan alltid varit i avsexualiserad mening, som elak häxa eller bitter ungmö, ofta gestaltad av en bedagad filmstjärna från Hollywoods gyllene år, som Bette Davis och Joan Crawford.
När jag såg ”X” i en biosalong vred sig formligen tonårspubliken i skräck, eller om det var ren sexism
I ”X”-trilogin är det i stället fullt blås. Här har den minst 80 år gamla nymfomanen Pearl nuppa på hjärnan och ingen kraft i världen kan stoppa henne från att leva ut sin drift. Hon glider ned mellan lakanen hos unga sovande tjejer om natten, tjuvkikar flåsande på stiliga ynglingar, tjatar sig till ett sista skjut med sin svårt hjärtsjuka make. Allt medan den som avvisar henne möter kallt stål eller blir kvällsmat till hennes tama alligator Theda.
Som kontrast till alla kulturella föreställningar om att kvinnor förvandlas till leende gamla sagotanter efter klimakteriet är det både befriande och kontroversiellt. När jag såg ”X” i en biosalong vred sig formligen tonårspubliken i skräck, eller om det var ren sexism, helt oförberedda på de fasansfulla synerna på duken. Och för första gången sedan åtminstone ”Psycho” hade mördaren mina helhjärtade sympatier: Det är bra, Pearl, fortsätt så, visa dem att gammal är äldst.
Möjligen är det för mycket sagt att kalla ”X” för feministisk, även om själva subversiviteten rymmer den sortens potential. Men efter en lika mörkt komisk fortsättning i filmen ”Pearl” – som utforskar huvudpersonens mycket störda ungdomstid – finns det gott hopp om en elegant avrundning med ”Maxxxine”.
Inte minst är det en filmserie som sätter våra fördomar i gungning. Var därför försiktig nästa gång du träffar en mild gammal dam på spårvagnen. Hon kan vara bra mycket mindre oskyldig än du tror.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Bristen på svensk filmlitteratur är ett fattigdomsbevis
LÄS MER:Filmhistoriens mest kända asiat kom från Västerbotten
LÄS MER:Recension: ”Gudstjänst” i regi av Ludvig Gür
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
