Den tidiga filmhistoriens mest kända asiat var vit och kom från Västerbotten.
Han hette Warner Oland – föddes i Bjurholm, utvandrade till USA och blev filmstjärna under 1900-talets första hälft. Nuförtiden är han mer eller mindre bortglömd, men på 20- och 30-talen gjorde han flera populära roller.
Oftast som oriental, av en eller annan sort. Som den kinesiske deckaren Charlie Chan och den ondskefulle skurken Fu Manchu. Och att det blev just så har möjligen sin grund i hans speciella framtoning som skådespelare – karaktäristiskt hängande ögonlock och en obestämbar, lite exotisk brytning.
Men naturligtvis också på grund av strukturell rasism. Hollywood var om möjligt ännu mer kritvitt i början av 1900-talet, svarta och asiatiska skådespelare förekom i det närmaste inte alls. Minstreltraditionen – en sorts varieté där vita skådespelare målade sig med blackface – var fortfarande livaktig, och hade populariserat rasistiska stereotyper. Också när det gällde asiater, som porträtterades med så kallad yellowface.
Om allt detta skriver filmhistorikern Kim Khavar Fahlstedt i ”Oland” en nyutgiven biografi över just Warner Oland. Det är en på alla sätt fascinerande bok, både som kulturhistorisk exposé och i partierna om hur Oland med tiden närmast smälter samman med de stereotyper som han gestaltar.
Han utser Kina, som han aldrig varit i, till ”sitt andra hemland”, hävdar att han känner sig ”kinesisk till sin natur” och därför dras till asiatisk filosofi.
För i takt med att de stora publika framgångarna som Charlie Chan infaller, börjar Oland så smått prata om sig själv som en sorts andlig asiat, någon som må se vit ut men i själva verket hör hemma någon annanstans. Han utser Kina, som han aldrig varit i, till ”sitt andra hemland”, hävdar att han känner sig ”kinesisk till sin natur” och därför dras till asiatisk filosofi. Och att denna hemkänsla möjligen kan ha sin genetiska förklaring i ”mongolernas historiska invasion av Lappland”.
Så här nästan hundra år senare ter sig resonemangen komiska. Men Olands samtid imponerades av hans förmåga att bli ett med det mystiska Östern. ”När en rollbesättare tänker på en orientalisk karaktär, en kines, en japan, en javanes, tänker han egentligen på Warner Oland”, skrev till exempel Los Angeles Times.
Vilket öde som skulle drabba en vit, västerbottnisk skådespelare som uttryckte liknande tankegångar om asiater i dag? Tja, fjäder, tjära och omedelbar cancellering på samtliga sociala medier ligger nära till hands.
Samtidigt har de rasistiska nidbilderna av just asiater varit ovanligt seglivade, även i vår egen tid – inte minst inom litteratur, scenkonst och rörliga medier. (Som när Kanal 5 långt in på 00-talet visade ”Oumi” – en sorts prank-serie där Mi Ridell förklädde sig till japansk journalist och med tung brytning och korkade frågor intervjuade svenska kändisar.)
Hur den här sortens livaktiga stereotyper om asiater samverkar med dagens strukturella och materiella faktorer utforskas, intressant nog, i en annan nyutkommen bok. Den satiriska, och väldigt roliga, romanen ”Yellowface” av amerikanska Rebecca F Kuan.
I den har litterära stjärnskottet Athena Liu just skrivit ett hemligt, halvfärdigt och sensationellt romanutkast om kinesiska arbetare på västfronten under första världskriget. Men sätter efter en blöt utekväll plötsligt en bit pannkaka i halsen och dör knall fall.
Lius väninna, den vita författarkollegan June, finns lägligt nog på plats under dödsfallet, lägger rabarber på manuset, färdigställer det och ger ut det under eget namn. Samt tillför en och annan egen intrigtråd ur egen fatabur – ingrepp som påfallande ofta omedvetet sammanfaller med både ett förhärligande av den västerländska erfarenheten och en exotisering av det kinesiska lynnet.
Det är ett scenario som mycket väl kunnat utmynna i en förutsägbar och samtidstypisk moralitet med identitetspolitiska förtecken. Men ”Yellowface” är en smartare roman än så.
För på samma sätt som Warner Oland gick upp i sina orientaliska roller att han nästan började se sig själv som kines, förlorar också June sig i sin egen persona. Hon antar den asiatiskt klingande pseudonymen Juniper Song, åker ut på författarturné och börjar efter hand närmast betrakta boken som sin helt egna roman.
Det är en handling som fortfarande bär på en oerhörd laddning
Det gör att ”Yellowface” förvandlas till en fiffig kontemplation över kärnan i all form av skönlitterär gestaltning: gränsöverskridandet. Att lämna sin egen förnimmelse av verkligheten för att i stället göra anspråk på någon annans, att gå in i en annan människa och försvinna. Samt till slut övertygas av, rentav tro på, sin egen skapelse.
Det är en handling som fortfarande bär på en oerhörd laddning – något som inte minst kommit till uttryck i det tidiga 2010-talets alla normkritiska debatter om kulturell appropriering och vita privilegier. Och där konstens företrädare ofta varit förbluffande naiva inför vilken förkrossande inverkan klichéer och fördomar kan ha på hur vi uppfattar och skildrar verkligheten.
För visst är det en av konstens uppgifter att försätta oss i huvudet på en annan människa. Men våra innötta perspektiv och fördomar har också en oerhörd makt över vår själva varseblivning – hur man än vänder sig förblir därför skillnaden mellan att känna sig som en del av en kultur och faktiskt ha historisk erfarenhet av den milsvid.
I både ”Yellowface” och ”Oland” prövas just de fördomarna mot två komplexa exempel, där huvudpersonerna aningslöst gått vilse bland sina egna tolkningsföreträden.
”Jag vet att ni inte tror mig, men det fanns aldrig ett ögonblick när jag tänkt: Jag ska ta det här och göra det till mitt”, säger till exempel June till sitt försvar i ”Yellowface. ”Nej, seriöst – det kändes naturligt, som om det var mitt kall, som om det var förutbestämt. När jag väl satte igång framstod det som den mest självklara sak i världen”.
Något liknande hade mycket väl kunnat uttryckas av Warner Oland. Och säger kanske mer än vi anar om vårt förhållande till minoriteters kulturuttryck över lag.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Dras vi till konspirationsteorier för att de är spännande?
LÄS MER:Försöker Andersson lura oss att bli flaggviftare?
LÄS MER:”Den svarta svanen” visar hur illa ute vi är
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
