Efter SVT:s dokumentär ”Kan vi förlåta Margaux?” (23/12) verkar många vara överens: Nej, det kan ”vi” inte. Om ens sysselsättning är att sälja produkter genom att vara ett gott föredöme (ja, det är en extremt okritisk beskrivning av en influencer) går det inte att göra en annan människas lidande till innehåll och förvänta sig att få behålla sin plats i värmen.
En kort sammanfattning: I början av november lade Margaux Dietz upp en film på en utslagen, blodig man som låg utanför hennes dörr. I stället för att ringa 112 direkt uppmanade hon sitt barn att peta på honom, som en kul grej. Publiceringen blev oerhört kritiserad och fick som konsekvens att flera företag sa upp samarbetet med Margaux, som även polisanmäldes för olaga integritetsintrång. Efter att hon bett om ursäkt inledde hon en radiotystnad, som varat fram till nu. I SVT:s dokumentär säger hon nu att hon var övertygad om att mannen i själva verket var en nära vän och att hon annars aldrig hade agerat som hon gjorde. Publiceringen av videon var dock inte ett förhastat beslut, utan skedde flera veckor efter att händelsen ägt rum.
Det finns en hel del att invända mot dokumentären. Kanske främst public service tummande på sitt annars benhårda förbud mot all typ av reklam. ”Statens television, som annars alltid censurerar märken på kläder och datorer, har plötsligt inget problem med att visa upp varumärket Margaux Dietz i all sin härlighet”, påpekar Elina Pahnke i Sydsvenskan (23/12). Men "Kan vi förlåta Margaux?” ger också en sällsynt inblick i influencerlivets oglammiga baksida. Kameran visar en trasig människa som fått mängder av hatkommentarer och flertalet (nu nedlagda) orosanmälningar mot sig. Vad har hon för skyddsnät, undrar man, men ganska snart står det klart vilken isolerad ö en influencer är när hen trampat i klaveret.
Själv blir hon ett skräckexempel på konsekvenserna av livet hon valt, före- och efterbilderna tecknar influencerns uppgång- och fall.
Under ett av samtalen blir det extra tydligt. Strax innan Margaux publicerade den kritiserade videon började hon samarbeta med företaget Ninetone group, ett skivbolag som också representerar influencers. ”Var du på väg att kasta ut mig?” frågar hon sin manager. Han erkänner att jo, först raderade han hennes namn från listan över vilka de representerar, ”men så kände jag, nej fan, och så satte jag tillbaka det”. Margaux ger honom en high five som något slags tack. Men för vad? Visst, det är såklart rimligt att avbryta ett samarbete med ett företag som riskerar sabba ens egna affärer, men en influencer är också en person som representerar sig själv. Då riskerar utfrysningen att slå mycket hårdare.
Desto märkligare blir det när man på Ninetones hemsida skriver ”When you sign with Ninetone, we become your back office, your lawyer, your coordinator, your negotiator and support”. Det tycks onekligen vara en skönmålning av deras insats som den närmsta form av arbetsgivare en influencer kommer. Utifrån vad som framkommer i dokumentären uteblev deras stöd till Margaux under drevet mot henne.
Själv blir hon ett skräckexempel på konsekvenserna av livet hon valt. Dokumentärens före- och efterbilder tecknar influencerns uppgång- och fall: En flärdfull, till synes okomplicerad tillvaro som under en natt förbyts till ett plågsamt resultat av cancelkulturens hänsynslösa mobb. Framtiden får utvisa om hon blir förlåten, men dokumentären om henne har potential att få fler att inse vilket luftslott influencerlivet är.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kritikstorm mot SVT efter dokumentär om Margaux Dietz
LÄS MER:"Hatet är det sjukaste jag har varit med om"
LÄS MER:Margaux Dietz talar ut efter skandalen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
