Vem Britta Gröndahl var, visste jag inte när jag hittade en artikel av henne i en gammal kvällstidning, skriven för åttiotalet år sedan. ”En ny litteraturart” var rubriken, och där levererade hon en svidande kritik av den kommersiella förslappning som rådde i bokbranschen – i mitten av fyrtiotalet.
Hennes artikel var täckt av tidens damm, när jag hittade den, av en ren slump, i källaren på Kungliga Biblioteket. Där satt jag och läste tidningsklipp, planlös research för en text, en kanske-roman, och syftet var inte så mycket att få tag i detaljer om nyhetshändelser, som en känsla för språket, för reklamen, tankegodset som präglade en tid. Allt det som ingår i att bygga en replika av en historisk era. Och så, bland reklamteckningar för praktiska skolkjolar, kontorsflickans vardag och spartidernas mathållningstips: Britta Gröndahls artikel, om bokbranschen 1943. Jag citerar ingressen:
”’Där gick mycken och god törst förlorad’ sade den gamle majoren när han såg den vandrande studenten släcka sin törst vid pumpen. Något i den stilen vill författaren till vidfogade artikel också säga om cirkelböcker och deras läsare. Ett ytterst litet fåtal av de böcker som är gängse i läsecirklarna kan anses läsvärda. ’Läsecirkelsromanen’ har blivit ett reklambegrepp, ingenting annat. En bokpropaganda som tar sikte på andra synpunkter än den rent kommersiella vore värd att diskuteras, anser här en representant för den unga generationen.”
Och läsecirklar, får väl översättas till våra tiders #BookTok för att vara relevant
Klart språket är lustigt. Om inte annat är det sällan nu för tiden, som litteraturkritiken innehåller referenser till majorer. Och läsecirklar, får väl översättas till våra tiders #BookTok för att vara relevant. Men bortom den patinerade ytan finns en hel del igenkänning i Gröndahls beskrivning av vad som är kommersiellt gångbart.
”En historisk roman? Gärna men den ska vara spännande, handla om en ’romantisk’ tid, t.ex. amerikanska inbördeskriget eller Bellmans Stockholm. Detektivroman? Möjligen, men betydligt hellre en thriller ’av litterär kvalitet’. En utvecklingsroman går bra, om den är liktydig med en succéförfattares självbiografi, och en problemroman, om problemen är aktuella och lättfattliga, d.v.s. handlar om beredskap eller om kärlek och äktenskap.
Övriga karaktäristika är en ’viss’ litterär kvalitet, men absolut frånvaro av litterära experiment, finsmakeri och förbryllande originalitet, en ’viss’ moralisk standard, vilken givetvis inte utesluter pikanta könsskildringar. Psykologisk analys får förekomma, men med måtta. Författaren ska vara känd, antingen sedan gammalt eller genom sensationell uppreklamering …”
Eller kanske ligger själva trösten i att samma frågor alltid tycks vara aktuella
Stoppa mig om något känns aktuellt? Eller kanske ligger själva trösten i att samma frågor alltid tycks vara aktuella. En fundering är faktiskt om det kan vara så att bokförsäljningen, som med Gröndahls ord från en annan tid ”håller på att mekaniseras i betänklig grad genom förlagens nästan hysteriska annonsering”, möjliggör de guldkorn som trots allt förekommer.
För, trots att det är en konstform som tydligen legat i ättestupan sedan förra världskriget, lyckas bokbranschen ändå stappla vidare, och mellan sina uppreklamerade könsskildringar, sina många lättfattliga problemromaner och sina eviga thrillers, leverera … berättelser.
”Krilon själv”, av Eyvind Jonsson, kom ut 1943. Den kan man fortfarande läsa med behållning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Utsidans klass” av Anna-Karin Selberg
LÄS MER:Löpturerna har ställt mig inför en oväntad fråga
LÄS MER:Jag är så less på att vara en självutplånande morsa
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
