Om folk frågar varför jag blev teaterkritiker händer det att jag svarar: för att det känns som att jag tänker klarare i en teatersalong. Under pandemin kunde jag tydligt förnimma att jag blev dummare för varje månad som portarna in till salongerna förblev stängda.
Och när de sedan öppnades igen, något år sedan, övermannades jag av en sådan himlastormande sentimentalitet under mina teaterbesök, en emellanåt kladdig känslosamhet, att jag nästan blev generad över mig själv.
Jag kunde sitta i en bänkrad, framför en ytterst medioker musikal, och uppleva att jag var med om något närmast kosmiskt. Det var som om växelspelet mellan scen och salong plötsligt fick en sådan påtaglig konkretion – verket blev till för att just vi satt där, just i detta ögonblick, och ingenting av det som skedde just nu, just här, skulle någonsin komma tillbaka igen.
Man kan väl kalla det en metafor för dödsmedvetenhet.
Det har funnits ögonblick den senaste veckan som känts som återbesök i den lite svärmiska scenkonstupplevelsen efter pandemin. Under lördagen avslutades den 30-årsjubilerande Dans- och teaterfestivalen i Göteborg. Och jag kan redan nu säga att den sällar sig till en av årets mest upplivande kulturhändelser, en fullkomlig nödvändighet för alla göteborgare som bryr sig det minsta lilla om scenkonsten.
Och där salongerna, glädjande nog, dessutom varit fyllda.
Jag gör mig inga illusioner om att övertyga någon teaterhatare där ute – den sortens hållning till scenkonsten brukar vara lika ingrodd av fördomar som den är sluten, benhård och enveten. Men under åtta dagar har festivalen erbjudit en kvalitetshöjd som svenska mellanstäder ofta bara kan fantisera om. Och där salongerna, glädjande nog, dessutom varit fyllda.
Den amerikanske legendaren Robert Wilson och hans i faktisk mening märkvärdiga föreställning ”Dorian”, där citat och skeenden ur Oscar Wildes verk smälte samman med målaren Francis Bacons liv, bildade en scenkonstupplevelse som jag vet att jag kommer att bära med mig till demensens dimmor släcker allt.
Stillsamheten och koncentrationen i ”Unetso”, med japanska butohgruppen Sankai Juku, i koreografi av nyligen avlidne Ushio Amagatsu.
Och så belgiska ”Dimanche” som kom som en fullkomlig överraskning. En moralitet med inslag av slapstick, dockteater och animation – och som möjligen kan vara den enda verkligt roliga föreställning om klimathotet jag sett.
För att bara nämna tre exempel ur ett matat program.
Med ett par ganska magra år av västsvenskt teaterliv i ryggen kändes det märkligt befriande att se scenkonst i den här klassen, att inte behöva gruva sig för om de högt ställda ambitionerna verkligen skulle komma att infria förväntningarna åtminstone den här gången. Och framför allt – här fanns en möjlighet som publik att navigera i en spännvidd av programpunkter, i en upplevelse av pluralism.
Det senare har jag saknat i Göteborg. Att staden ömsar skinn kan knappast ha undgått någon, vi lever just nu på en byggarbetsplats där vi dagligen hoppar mellan gropar och betongsuggor. Men för en återinflyttad är det uppenbart att någonting mer har hänt de senaste decennierna.
Där det en gång fanns ett någorlunda myllrande frigruppsliv – Bhopa, Uno, Aktör är bara några av de ambitiösa grupper som försvunnit – kämpar de flesta i dag hårt för sin överlevnad. I den mån de fortfarande ens existerar, höstens utbud är minst sagt begränsat.
Och där institutionerna en gång kändes som centrala punkter i stadens kulturliv är man nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt – av skärmarna, av de sociala mediernas brus, av lättjan. Man tvingas slåss med näbbar och klor, både för att erövra den unga publiken och för att helt inte glida ut i periferin och irrelevansen.
Men det är också ironiskt, mot bakgrund av Göteborgs historia som förnyare av svensk scenkonst.
Kanske är det så det måste vara i en tid där siffror ska dansa och värdet av det icke-materiella på det stora hela är satt på undantag, inte minst i den kulturpolitiska debatten. Men det är också ironiskt, mot bakgrund av Göteborgs historia som förnyare av svensk scenkonst. Till exempel genom föreställningen ”Flotten” som lämpligt nog nu åter spelas, den här gången i en amatörteaterversion på Folkteatern. Eller det 50-årsjubilerande Tältprojektet, som också det återaktualiseras senare i höst, i form av en minnesbok.
Just därför bör man inte underskatta den roll som ett arrangemang av Dans- och teaterfestivalens snitt har i en stad som Göteborg. Den för inte bara in vitaliseringsimpulser och nytt syre i ett lite dävet lokalt teaterrum utan också en känsla av internationalism, polyfoni och, vem vet, expanderande sinnen.
Det är bara att hoppas att Göteborg fattar vilken guldgruva de faktiskt sitter på. Att fler än jag under helgen övermannades av den plötsliga känslan av teaterns mirakel som präglade tiden efter pandemin.
Men också att festivalen får leva vidare i åtminstone 30 år till, trots de för tillfället snåla kulturpolitiska vindarna.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Harris talade om framtiden – men på scen stod det förflutna
LÄS MER:”Alien on stage” visar kulturens makalösa kraft
LÄS MER:Elon Musks familjedrama trumfar fiktionen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
