Jag vet inte vad man hade förväntat sig av Demokraternas partikonvent i Chicago under veckan. Lite ideologi kanske?
Vi som utvecklat en pundarrelation till varenda opinionsskiftning sedan Joe Biden drog tillbaka sin kandidatur – och fruktar den rödslipsade dårens återkomst – har i alla händelser suttit klistrade. Uppslukade av alla jublande föreningssjälar och gräsrötter, kändisar och karismatiska guvernörer. Som någon skrev på X, tidigare Twitter: ”Rena Eurovision-vibes”.
Det sägs ibland att vi – som medieteoretikern Neil Postman formulerade det – underhåller oss själva till döds. Möjligen har konventet förstärkt den tesen. Här förekom nästan inte en enda politiker med Bosse Ringholm-aura. Och talen var heller sällan mer provocerande än att de konstaterade att USA är toppen, att vi människor behöver varandra och att även barnlösa kattdamers älskade djur förtjänar att bli räddade vid en husbrand.
Men i en tid där vi vant oss vid att man kan påstå vad som helst om folkgrupper och minoriteter, politiska rivaler och meningsmotståndare, har det varit uppriktigt glädjande att höra partiföreträdare påminna om det som faktiskt förenar oss.
Det var egentligen först med paret Obamas entré som någon sorts smärtpunkt uppstod. Båda höll under tisdagen enastående anföranden, uppfordrande, roliga, välformulerade – sådär som politiker kunde låta förr i tiden. Och det smärtsamma bestod i just det. De förkroppsligade båda en känsla av ancien régime, minnet av en förlorad värld då politiken åtminstone kändes värdigare och bättre.
Och efter det var det som att det nostalgiska skimret över konventet aldrig riktigt ville lägga sig, som om alla peppiga ord om framtiden kom att inramas av en återupprättelse av det förgångna.
I stället för en rasande, internetförgiftad källarmänniska av Tucker Carlson-typ: en glad, grånad och bussig militär och fotbollstränare.
Här fanns den traditionsenliga uppslutningen av grånade presidenter som lånade ut sin historiska nimbus, till den nya kandidaten. Den långa raden av artister, kändisar och politiker med bäst-före-datum för åtminstone tjugo år sedan.
Och så retoriken, åkallandet av den amerikanska själen före syndafallet. Talen om hyggligheten, anständigheten och hederligheten som – underförstått – utgjorde politikens och samhällets grundvalar innan Trump och hans anhang fördärvade allt.
Det är en berättelse där inte minst vicepresidentkandidaten Tim Walz på ett intressant sätt kommit att profileras som motpol till vår tids uppkopplade och toxiska manlighet. I stället för en rasande, internetförgiftad källarmänniska av Tucker Carlson-typ: en glad, grånad och bussig militär och fotbollstränare. Karlar som de var förr i tiden, maskulina, godmodiga och toleranta som Bamsefar i Hackebackeskogen.
Harris kampanj har hittills byggt på optimism, glädje och hoppfullhet. Att på det här uppenbara sättet kroka fast signalorden i ett tydligt amerikanskt då är antagligen en klok strategi. Nostalgin kräver inga politiska åtgärder, eftersom den i grund och botten är en saga.
Och som den brittiska historikern Agnes Arnold-Forster noterar i sin färska och mycket läsvärda bok ”Nostalgia – a history of a dangerous emotion”, är det dessutom omöjligt att frigöra sig från nostalgin i en västlig kultur.
I marknadssamhället utgör den drivmedel, utan en känslodriven minneskultur är det svårare att både utveckla, marknadsföra och sälja varor. Dessutom i en epok där vi för första gången har tid, möjlighet och kommunikationsmedel att tillsammans minnas – och romantisera – det som en gång varit. På så sätt har nostalgin från 1900-talet och framåt blivit ett lingua franca, det som förenar oss, en del av moderniteten.
”We’re not going back”, försäkrar Harris medan Biden, Obama och Clinton står och hukar i bakgrunden, till tonerna av Stevie Wonder.
Det har den progressiva rörelsen, traditionellt sett, varit rätt dåliga på att fatta. När samhällskritiken formulerats från högerkonservativt håll, har vänsterliberaler ofta automatiskt intagit motsatt position, i ett välvilligt men reflexmässigt försvar av framsteget. Ändå hade en nostalgisk impuls då och då kunnat vara till politisk nytta.
För man kan trots allt, skriver Arnold-Forster, betrakta nostalgin som ett legitimt uttryck för att ”världen faktiskt har försämrats. Att samhällsgemenskapen, sedan det sena 1900-talet, har slitits sönder, att människor i högre utsträckning lever isolerade och ensamma liv, att teknologin och sociala medier fragmentiserar samhället, att enkla värderingar gjorde folk lyckligare och att upplösningen av dem förorsakat oåterkallelig skada”.
Och, vill man tillägga, att det förr eller senare måste apostroferas. Möjligen är det vad som rört sig i kampanjledarnas huvuden när man den senaste veckan gödslat scenerna med gamla presidenter, pensionerade talk show-ikoner och barnbarn till John F Kennedy. Det progressiva löftet om framtiden som ligger förborgat i det som en gång var.
”We’re not going back”, försäkrar Harris medan Biden, Obama och Clinton står och hukar i bakgrunden, till tonerna av Stevie Wonder. Att det är så motsägelsefullt gör det bara ännu mer fascinerande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:”Alien on stage” visar kulturens makalösa kraft
LÄS MER:Elon Musks familjedrama trumfar fiktionen
LÄS MER:Den kåta mördartanten har revolutionerat skräckfilmen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
