Varje år vid den här tiden brukar jag tacka Gud för att jag inte är i Almedalen. När jag jobbade på förlag under en tidigare period i livet tvingades jag dit varje år. Det är en livserfarenhet som ibland får mig att känna mig som en Vietnamveteran.
I Almedalen har jag sett saker som fortfarande hemsöker mig i mina mardrömmar. En tidigare folkpartiledare i mycket korta shorts som slickar i sig rinnande mjukglass. Ett dj-battle med Beatrice Ask och Carl Bildt till ”The sound of the police”. Dyngraka journalister som söker en partner för natten på Donners brunn.
Men sedan Almedalen dessutom förvandlades till en tävling i vilket parti som kan skicka ut flest dyngnationalistiska utspel på kortast tid har min lättnad över att utebli aldrig varit större. De senaste sju, åtta åren – någonstans i jämnhöjd med att Ebba Busch tågade in på scen med en vajande fana som skärmbakgrund och man bara väntade på att hon skulle börja dansa schottis också – har partiledartalen ofta låtit som ett ”På minuten” för nydemokrater.
Man borde alltså inte vara förvånad över citaten från Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson i Expressen under onsdagen. Då intervjuades hon av tidningen och var så ivrig att visa att S också inte bara gillar, utan älskar, verkligen ÄLSKAR, svenska flaggan att hon nära nog upplöstes i atomer.
”Svenska flaggan ska vaja på varje torg i hela Sverige”, sade hon, som en whiskeyonkel i en gammal pilsnerfilm. För att, inte alldeles glasklart, tillägga:
”Flaggan är en symbol för att de samhällsproblem vi har i dag inte kan lösas med skattesänkningar, privatiseringar och liberalisering. De kan bara lösas genom att politiken och det gemensamma kliver fram.”
Wtf?, som twittrarna skrev förr i tiden.
Nu är förvisso Almedalen rent allmänt som en Hieronymus Bosch-målning: ett inferno av talepunkter, övertaggade medietränare och ren seminariefatigue som kan få vem som helst att prata rappakalja. Möjligen brann det bara till i skallen på Andersson när Expressen körde upp mikrofonen under näsan på henne.
Det har gjort att det är ungefär lika fruktbart att söka svaren på samhällsproblemen hos S som att vända sig till oraklet i Delfi.
Men hur jag än funderar på innebörden i hennes uttalande undflyr mig ändå själva logiken.
Om svenska flaggan är en symbol för ett samhälleligt misslyckande, varför ska vi då alls hissa den? För att visa att vi är en nation befolkad av självspäkare och masochister?
Och om flaggan dessutom är så konkret i sitt budskap om att dagens samhällsproblem inte kan lösas med privatiseringar – innebär det att tidigare generationer som firat nationaldagen var synska och kunde förutspå framtiden? Ska vi se allt som ett varsel från andra sidan? Bör vi försöka kontakta Saida?
Eller är det rentav en listig kulturradikal manöver för att få människor att sluta hissa flaggan, en sorts guilt-by-association: hissar du fanan älskar du samhällsproblemen, och det gör du väl ändå inte, va, va, va?
Dessvärre inget av ovanstående. I grunden finns antagligen en annan och mycket enklare förklaring: den jämmerliga trianguleringen som hemsökt oss sedan Clintons och Blairs 90-tal. Och som förvandlade partierna till vinddrivna maneter, beredda till vilken nervös omläggning som helst, så länge det ger utslag i opinionen. Inte minst sossarna: gärna solidaritet, men först en butler i tunnelbanan.
Det har gjort att det är ungefär lika fruktbart att söka svaren på samhällsproblemen hos S som att vända sig till en chatbot.
I bästa fall är beskedet obegripligt, i värsta fall kommer ett helt nytt nästa dag, som står i direkt motsats till det tidigare. Ibland både ock på samma gång.
Mitt Europa bygger inga murar, sade en socialdemokratisk partiledare.
Åjo det gör vi visst, sade hans efterträdare. Och det ska stå en svensk flagga i varenda glugg.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:”Den svarta svanen” visar hur illa ute vi är
LÄS MER:Hur länge ska vi vada omkring i all denna skam?
LÄS MER:Ingen kommer att halalslakta Båtsman i nya ”Saltkråkan”
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
