“Jag har också en lillebror”, säger ett av de andra barnen till mig när jag hämtar mitt, deras nya kompis.
“Jag har två katter”, kontrar ett annat.
“Min mamma dog i somras”, säger det tredje.
Jag gör så som mina vänner med utländsk härkomst säger att svenskar brukar göra, skräckslaget. Hörde jag rätt? Jag vågar varken fråga om det stämmer eller chansa på att det var ett skämt. Det lät inte som ett skoj? Vad ska jag göra, omfamna henne? Är hennes öde mitt ansvar nu? Jag vet inte ens vad hon heter!
Min blick hänger kvar vid flickans ansikte, letar febrilt efter signaler. Jag kommer aldrig på vilka sympatier som skulle räcka, så det slutar med att jag inte visar några alls. Vad behöver en moderlös lågstadieelev? Jag förstår att jag inte har någon aning.
Döden är frånvarande i svensk kultur, den är förknippad med att dra sig undan. “Det finns ju ändå inget att göra”, brukar de sörjande säga, och jag har svårt att komma på motargument. Begravningsmottagningar hålls i opersonligt inredda lokaler avsedda för ändamålet, här är själavården omvandlad till rutinkontroll.
Det vi hade i kategorin ritualer på temat död var en dag som hette Alla helgons dag. Tekniskt sett heter den så fortfarande, men det kollektiva medvetandet i dagarna kring vintertidsomställningen har gradvis, men ganska snabbt, kommit att skifta till den mer populärkulturellt gångbara halloweentraditionen.
Begravningsmottagningar hålls i opersonligt inredda lokaler avsedda för ändamålet, här är själavården omvandlad till rutinkontroll.
När man kallar högtider för kommersiella är det svårt att inte låta som en vänsterkille som försöker slippa köpa blommor till sin flickvän. Likväl är det så att de modesta gravljusen och stillsamma kyrkogårdsvandringarna som hörde månadsskiftet till november till nu har trängts ut av andra evenemang, av sexiga häxmammor som serverar zombiemuffins och karameller som ser ut som avhuggna fingrar.
När jag befinner mig i barnsammanhang nästa gång spelas ”Gangnam Style” och barnen dansar i gotiska tyllkjolar. Småflickorna har nu svart läppstift och en pojke med en sminkning som ser ut som att ansiktet går att öppna med dragkedja skrämmer faktiskt några på riktigt.
Jag försöker fatta idén, är den att möta det obehagliga gemensamt under lättsammare former än Fonus-lokaler? Och på så sätt hantera det oundvikliga gemensamt, som på irländarnas vakor, där man lägger liket på bordet och super runtom det? Eller som den mexikanska Dia de muertos-festen – deras allhelgona – där de enorma skelettkalasen och offerritualerna verkar vara ett psykologiskt praktiskt, hands-on sätt att tvinga de levandes drifter att vara i samma rum som de döda, påminna om det som Disney-filosoferna döpte till livets stora cirkel.
Men om det funnits någon sådan symbolik i halloweenfirandet verkar det ha försvunnit i resan över Atlanten. Jag vadar genom grälla, oätbara jättegrönsaker och tyger lagda över heliumballonger som blivit till gulliga spöken. Barnen firar högtiden som barn numera firar alla högtider, genom en bannlysning av allvaret och de tuffare sanningarna, och genom ännu en högsäsong för plast- och sockerindustrin. Jag sneglar efter den moderlösa, men ser henne inte.
Läs mer i GP kultur:
LÄS MER:Marilyn behövde inte spela korkad för att bli omtyckt
LÄS MER:Tiktok har banat väg för den nya högervågen
LÄS MER:Sanna Marin festar som en pantad fjortis
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
