Det är någonting med Kamala Harris utsträckta hand som jag inte kan släppa.
Ni som följde debatten i tisdags natt vet vad jag talar om. Under de senaste duellerna mellan Donald Trump och Joe Biden har stämningen varit såpass bottenfrusen att de inte ens har skakat hand före debatten.
Det vill säga: struntat i den gest som skulle kunna ses som den mest grundläggande av officiella etikettsregler i en demokrati. Bekräftelsen på att vi, även när vi ger uttryck för djupa meningsskillnader, gör det under respektfulla och fredliga former.
Trump hade förmodligen inte tänkt sig att ingå i ritualen den här gången heller, men Kamala Harris stegade fram med utsträckt hand och tvingade honom. I Sveriges Radios extraavsnitt av USA-podden (11/9) spekulerades det i att det redan från början gav henne ett moraliskt övertag i debatten – hon gjorde helt enkelt ett power move och visade vem som är den större av de två.
Det är mycket möjligt att det var så. Men det fanns också något lite inbilskt över det hela. På ena sidan en man som under hela sin politiska verksamhet aktivt underminerat demokratins grundvalar, med stormningen av Kapitolium den sjätte januari 2021 som perverst crescendo. På den andra en kandidat som lika aktivt envisas med att hålla på formaliteterna, trots att den amerikanska demokratin nu kan stå på spel.
Och som samtidigt, på ett intressant vis, ringade in det dilemma som ständigt följer den liberala demokratin som en skugga – frågan om hur vi skyddar det öppna samhället mot dem som vill utplåna det.
Därefter fortsätter situationen att eskalera tills den urartar i en fullkomlig mardröm
Som av en händelse har filmen ”Speak no evil” haft biopremiär i helgen. Det är en amerikansk nyinspelning av den danska förlagan med samma namn från 2022. Nyversionen kan ni gott skippa, den förfuskar det som gjorde den danska rullen intressant. Men se originalet.
Det är nämligen en av de läbbigaste filmerna som gjorts på senare tid om vår handfallenhet inför kaoset och hur beredvilligt vi anpassar oss till det som för bara en minut sedan varit otänkbart.
I ”Speak no evil” lär en välartad och progressiv medelklassfamilj från Köpenhamn känna en holländsk familj under en chartersemester i Toscana. De blir goda vänner och några månader senare åker danskarna på besök i den holländska familjens stuga på landet.
Till en början är allting idel mys. Men snart är det som om ramarna för umgänget börjar förändras. Den danska kvinnan, som är vegetarian, blir först bjuden på kött, verkligen trugad, och ger efter mycket tjat efter för värdparets ihärdighet. Man vill ju inte vara ohyfsad.
Denna eftergivenhet tycks bara trigga värdarna. Överträdelserna för det socialt acceptabla fortsätter nämligen i små, men bestämda steg. Notan för en dyr utekväll lämnas helt till besökarna, medan värdparet grovhånglar på dansgolvet. Den holländske mannen går på toaletten, samtidigt som den danska kvinnan duschar i samma rum. Holländarna börjar åthuta besökarnas lilla dotter och lägger sig i hennes uppfostran.
Därefter eskalerar situationen tills den urartar i en fullkomlig mardröm.
Det fiffiga med ”Speak no evil” är att det danska paret själva har viss del i skeendet. Deras vattenkammade passivitet och motvilliga fascination gör att de väljer att hålla på etikettsreglerna och stanna helgen ut, trots att de lika gärna kunnat sätta punkt för det allt obehagligare besöket och sticka därifrån.
Hur slätt den civiliserade människans hela vapenarsenal – sanning, fakta, argument – står sig när dess motståndare högaktningsfullt och med berått mod struntar i spelreglerna
Visserligen protesterar de emellanåt lite milt, som skandinaver gärna gör när de konfronteras med något obehagligt. Men de tycks samtidigt leva i tron att det går att resonera rationellt även med den som alldeles uppenbart struntar i de sociala överenskommelserna.
Det är också det som gör ”Speak no evil” så intressant och tillämpbar som allegori. För när det danska paret äntligen inser att de befinner sig i verklig fara är det som om dess själva vidd ändå inte går in i skallen på dem. Man måste ju våga lita på varandra! Nog måste väl även mörkret gå att förhandla med?
I det här fallet: knappast. Och om det var någonting som skärrade mig när jag såg ”Speak no evil” där i biomörkret 2022, så var det just hur mycket den påminde om den vilt skenande tid vi befinner oss i. Hur slätt den civiliserade människans hela vapenarsenal – sanning, fakta, argument – står sig när dess motståndare högaktningsfullt och med berått mod struntar i spelreglerna.
Och hur vi – inför populistiska och rentav våldsamma, systemhotande krafter – fortfarande tafatt famlar efter verkningsfulla demokratiska metoder att hantera dem.
I tisdags valde Kamala Harris att sträcka fram handen till någon som sagt att ingen kommer att behöva rösta igen när han väl blivit vald till president. Det finns naturligtvis inget annat alternativ i en värld som måste fortsätta värna civilisatoriska grundbultar som dialog, förnuft och god ton.
Men jag kom ändå att tänka på slutscenen i ”Speak no evil” när jag såg henne göra det.
”Varför gör ni det här?”, frågar den danske mannen där, i handfallen förtvivlan.
”Därför att ni låter oss”, svarar värden.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Harris talade om framtiden – men på scen stod det förflutna
LÄS MER:Elon Musks familjedrama trumfar fiktionen
LÄS MER:Serien om Oldsberg visar vad vi missade under metoo
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
